Satsningar som inte är satsningar

Det är tråkigt att se hur riksmedierna sköter sitt journalistiska uppdrag numera. Mycket av den politiska rapporteringen är direkt vilseledande då man vägrar ifrågasätta giltigheten i det språkbruk politiker ofta använder för att skönmåla sin politik.

Regeringen tillåts t.ex. kalla en utgiftsökning, de 10 miljarderna till arbetsmarknadspolitiken, för "satsning". Något som okritiskt tas till rubrikerna, trots att 6,6 miljarder bara är en ökning av kostnaderna för a-kassan. Ska man kalla de snabbt ökande socialbidragskostnaderna i kommunerna för en satsning också?

Regeringen räknar för övrigt själva med att kostnaderna för socialbidrag och avtalspensioner ökar med 5,9 miljarder i år. Regeringens tillskott till kommunerna i år...0 kr. Så "satsningen på kommunerna" i vårbudgeten är ju...ganska klen. Verkar det inte förhållandevis missvisande att tala om att man "värnar välfärdens kärna" när man i praktiken inte gör någonting för att förekomma de uppsägningar som vi nu kan räkna med i kommuner och landsting?

2,4 av de återstående 4,1 miljarderna i den s.k. "satsningen" på arbetslösa går sedan till arbetsmarknadsåtgärder, vilket i alliansens variant förlorat mycket av sin innebörd. De är nu mest bara allt hårdare krav på de arbetslösa.

I de rikstäckande medierna förklarar man vanligtvis heller inte att den s.k. "jobb- & utvecklingsgarantin" inte är någon garanti alls, åtminstone inte för att få ett riktigt jobb. Möjligen garanteras man en massa jobbsökande på arbetsförmedlingen, eller i "steg 3" att anvisas ett "samhällsnyttigt arbete" till 65% av din tidigare inkomst alternativt minibeloppet 223 kr/arbetsdag.

I praktiken kan man "varaktigt" tvingas arbeta till denna mycket låga ersättning, eftersom att tacka nej inte bara innebär att man förlorar ersättningen utan även ev. socialbidrag. Det är inte tillåtet att tacka nej till ett arbete. Enligt Riksrevisionen, som inlett en granskning av åtgärdens effektivitet finns det dessutom sådant som pekar på att "garantins utformning [kan] leda till inlåsningseffekter för den arbetssökande samt försvåra övergången till arbete". Lyckat.

Är man en av de som, enligt regeringen, definitionsmässigt inte längre är sjuk när dagarna i sjukförsäkringen tagit slut och man teoretiskt sett skulle kunna utföra någon form av arbete någonstans på arbetsmarknaden - då kan man i princip "garanteras" en sådan här aktivitet livet ut. Många som nu tvingas ut ur sjukförsäkringen, eller förtidspensioneringen, på det här sättet är knappast vidare attraktiva på arbetsmarknaden ens i vanliga fall, eftersom de egentligen inte är arbetsföra i någon relevant betydelse av ordet.

Ett annat sätt att uttrycka det är att de hamnar i en form av permanent "utanförskap", en av regeringens eufemismer för att omfattas av välfärdsstatens trygghetsförsäkringar. Begreppet fick i alliansens händer helt enkelt en helt annan innebörd än vad människor vanligen tänker sig när de hör ordet. Något som sällan påpekats i massmedierna. De har bara upprepat vad alliansen sagt om hur "stort utanförskap socialdemokratin skapat", aldrig ifrågasatt begreppet eller hur det använts, och i vilket syfte.

Ett annat intressant exempel på regeringens innovativa språkbruk är att den s.k. rehabilteringskedjan som ska slussa ut människor ur sjukförsäkringen inte verkar innehålla någon faktisk rehabilitering.

Nu gäller förstås inte massmediernas brist på kritisk granskning av politikernas språkbruk bara alliansregeringen. Det gäller i högsta grad även när de andra partierna uttrycker sig vilseledande - vilket knappast är ovanligt det heller, eller i rapporteringen kring krig och konflikter, där det propagandistiska språkbruket är mer regel än undantag i parternas beskrivning av konflikten eller motståndaren.

Massmediernas uppgift kan inte vara att bara återge vad som sägs, det måste sättas i ett sammanhang, ifrågasättas och kommenteras. Tyvärr lever man ofta inte upp till det kravet.