Generalangreppen på LAS

Rasande men i stort obefogade attacker på LAS

Borgerliga politiker, bloggare och ledarskribenter har på senaste tiden gått till intensiva angrepp på Lagen om anställningsskydd. Se t.ex. följande artiklar:

"Lås ute Las" - Sydsvenskan
"Dags att ändra lagen om anställningsskydd" - Newsmill
"Nio av tio M-väljare vill modernisera arbetsrätten" - Företagarnas VD på DN Debatt

De huvudsakliga argumenten verkar vara:

1) att LAS måste avskaffas för att minska ungdomsarbetslösheten;

2) att LAS gör företagare mindra benägna att anställa eftersom det är svårt att göra sig av med personal man väl anställt;

3) att LAS är diskriminerande mot "unga och friska" medan den tvingar arbetsgivare att behålla "gamla och sjuka" och;

4) att LAS skapar "inlåsningseffekter" som "tvingar" kvar människor på arbetsplatser de inte trivs på för att behålla sin "plats i kön".

Flera, om inte alla, av dessa argument är ytterst tveksamma.

Vi kan börja med att det inte verkar som om just LAS är något större problem när det gäller ungdomsarbetslösheten. För det första är uppfattningen att nära 30% av våra ungdomar är arbetslösa en sanning med modifikation. Med den definition av arbetslöshet man nu använder räknas t.ex. ungdomar som studerar på heltid i gymnasiskolan eller vid universiteten men som vill ha ett extrajobb som arbetslösa. Tar man bort dessa ur statistiken hamnar siffran snarare runt 6-7%. Inte riktigt lika skrämmande, eller hur? För det andra är ungdomar i allmänhet inte arbetslösa länge. Ca 50% av deras arbetslöshetsperioder varar mindre än en månad.

På senare år har det blivit mycket lättare för arbetsgivare att visstidsanställa. Något man också gör i högre utsträckning än förr. Det betyder att unga byter jobb oftare än äldre och att de ofta korta perioderna mellan olika anställningar naturligtvis blir fler. Det tar därför längre tid för unga att få en tillsvidareanställning än tidigare och de saknar därför också inledningsvis den anställningstrygghet som LAS bidrar med. I en rapport till Finanspolitiska Rådet från juni i år kan man således läsa att den ökade ungdomsarbetslösheten "är ett resultat av ett mycket stort antal väldigt korta arbetslöshetsperioder. Möjligen kan utvecklingen förklaras av förändringar i vilka ungdomar som deltar i arbetskraften, den ökade användningen av tillfälliga anställningar och eventuellt också höjda minimilöner".

LAS missgynnar visserligen ungdomar i förhållande till äldre på arbetsmarknaden. Det är fullständigt klart. I en lågkonjunktur sägs de visstidsanställda upp först av alla vilket leder till att arbetslösheten bland unga ökar mycket snabbare än för andra grupper. Men i och med att unga lättare hittar nya arbeten och har högre naturlig rörlighet på arbetsmarknaden än de flesta äldre bidrar LAS samtidigt till att hålla nere den betydligt skadligare långtidsarbetslösheten. Det är en ganska rimlig "trade-off". I synnerhet som de flesta unga förr eller senare LAS:as in och får en starkare ställning på arbetsmarknaden i en fas av livet då de själva bättre behöver det skydd LAS kan ge dem.

I AMS prognos för arbetsmarknanden våren 2009 (sid 132) påpekar man också att arbetslösheten är ett övergående problem för de flesta ungdomar: "när väl konjunkturen vänder upp gynnas ungdomar i förhållande till andra grupper" (min kursivering).

Avskaffar man turordningsreglerna i LAS betyder det inte att det blir mycket lättare för ungdomar att finna anställning än vad det är nu. Däremot betyder det att de aldrig kommer att få någon anställningstrygghet och ingen annan heller.

Att LAS skulle göra arbetsgivare mindre benägna att anställa är också tveksamt. För det första har man massor av möjligheter att testa ny arbetskraft som det är i dagsläget. Dels genom möjligheten till allmän visstidsanställning vi redan nämnt, dels genom att man också har möjlighet att provanställa. För det andra kan företag med mindre än tio anställda göra två undantag från turordningsreglerna när man behöver säga upp personal pga arbetsbrist. Mer än 96% av de svenska företagen har mindre än 10 anställda. En undersökning från IFAU visar också att när undantagen infördes gjorde det ingen skillnad för företagens benägenhet att nyanställa. Däremot blev det en något större andel anställda i åldrarna 55-64 som fick gå vid neddragningar av personalstyrkan. Alla företag med kollektivavtal kan också förhandla med fackförbunden om undantag från turordningen. Något man ofta gör.

Att avskaffa turordningsreglerna skulle alltså inte göra så stor skillnad för möjligheten att säga upp arbetstagare i praktiken. Rimligen är kravet på ett avskaffande därför främst avsett att försvaga fackförbunden.

Som redan påpekats missgynnar LAS ungdomar i förhållande till äldre arbetstagare. Frågan är emellertid om det kan liknas vid något som liknar diskriminering. I en TCO-rapport kallad "Jakten på superarbetskraften" som bygger på en SCB-undersökning av arbetsgivares attityder till att anställa individer ur olika grupper i befolkningen, visar det sig att gruppen man var mest positivt inställd till att anställa var yngre under 30 år. Bara 1% av arbetsgivarna var negativt inställda till att nyanställa ur denna grupp. Andelen som var negativt inställda till att nyanställa någon i ålderskategorin 55+ var 14%. Siffran för långtidsarbetslösa 48% och hela 54% skulle inte vilja anställa någon som var sjukskriven från ett annat arbete, oavsett åkomma.

Det verkar onekligen som om de unga, åtminstone i utgångsläget, har det klart lättare att få ett arbete än de äldre. Av de som långvarigt hamnat utanför arbetsmarknaden är de äldre också kraftigt överrepresenterade. Under andra kvartalet i år var andelen som varit arbetslösa i mer än 26 veckor 13% i gruppen 15-24 år. Motsvarande siffra för gruppen 55-64 år var 47%.

Faktorer som drastiskt ökar risken att hamna i långvarig arbetslöshet är enligt AMS brist på utbildning, funktionshinder eller nedsatt arbetsförmåga samt utomeuropeisk bakgrund. Nedsatt arbetsförmåga gäller i högre utsträckning äldre arbetstagare och brist på utbildning är avsevärt lättare att åtgärda för yngre arbetstagare.

Gruppen ungdomar är med andra ord inte att betrakta som den svagaste på arbetsmarknaden. Långt ifrån. Att LAS bidrar till att stärka äldre arbetstagares situation på bekostnad av de yngre är således i viss mån berättigat, åtminstone ur ett strukturellt arbetslöshetsperspektiv. Personligen skulle jag vilja hävda att det är det också sett från ett övergripande rättviseperspektiv - men det är jag.

För den enskilde arbetsgivaren kan det naturligtvis vara negativt att inte fritt kunna göra sig av med förhållandevis "lågpresterande" arbetskraft och byta ut den mot t.ex. unga, friska och nyutbildade - men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det uppenbart att turordningsreglerna bidrar till att skapa incitament för arbetsgivare att satsa på en god arbetsmiljö, kontinuerlig kompetensutveckling av personalen och att anpassa arbetsplatsen för att möjliggöra ett långt och produktivt arbetsliv.

Det hävdas ibland att vi alla behöver vara yrkesverksamma fler år än idag för att rädda välfärdens finansiering i framtiden. Skapar vi då en situation där det blir allt svårare för äldre arbetstagare att hålla sig kvar på arbetsmarknaden verkar det som om vi riskerar att allvarligt försvåra en sådan förlängning av det aktiva arbetslivet. Faktum är att det finns en del som tyder på att otrygga anställningar i sig är farliga för hälsan.

Det sista argumentet: att LAS bidrar till inlåsningseffekter, där en rädsla för att förlora sin anställningstrygghet gör att människor stannar på arbeten där de egentligen inte trivs eller t.o.m. far direkt illa, är knappast starkare än de andra argumenten.

Till att börja med gäller inlåsningseffekten rimligen i första hand de arbetstagare som antagligen av goda skäl ser sina chanser på arbetsmarknaden som begränsade. Har man inte mycket till formell utbildning, nedsatt arbetsförmåga eller en tidigare sjukdomsproblematik verkar det fullt rationellt att bevaka den anställning och möjlighet till försörjning man ändå har. I andra hand gäller det dem som prioriterar den sociala situationen på sin hemort och kan tänka sig att arbeta på en arbetsplats de egentligen inte gillar för att inte hamna i en sådan situation att de kan bli tvungna att flytta. Ingen av dessa grupper hjälper man genom att avskaffa anställningstryggheten.

Med tanke på att det finns många skäl att ifrågasätta de argument som nu riktas mot arbetsrätten finner jag det ytterst märkligt att LAS-motståndarna tillåts att fullständigt dominera debatten. Knappt ett knyst hörs till försvar från vare sig LO eller Socialdemokratin. Det finns några hedervärda undantag naturligtvis. TCO-bloggen Utredarna tar t.ex. ton ibland som här och här.

För mig känns det smått surrealistiskt när försvaret av LAS främst verkar komma från den moderata partistyrelsen. Det blir allt mer uppenbart att arbetarrörelsen fullständigt lämnat walk-over i en gren de borde dominera. När medielandskapet är så kompakt borgerligt som det ändå är ställs högre krav på opinionsbildning och agitation än vad man uppenbarligen förmår att prestera. Eller så har man bara gett upp.

Googla ordet "turordningsregler". Det är en lärorikt liten övning. Walk-over. Suck.

Edit (3/9): Några verkar ha vaknat till. Ett inlägg från Unionen på DN-debatt i veckan, Utredarna på TCO går mer på offensiven här och här. Samtidigt fortsätter propagandan och desinformationen oavbrutet på borgerliga ledarsidor. Var är socialdemokratin?