Jämlikhet och våldtäkter

Både DN och SvD rapporterar idag om en studie som sägs visa att antalet våldtäkter (per 1000 invånare) är högre i Sverige än i andra jämförbara länder. Åtminstone är det intrycket man får av rubrikerna. I själva verkat handlar det emellertid om antalet anmälda våldtäkter.

Det innebär att man inte kan säga att antalet faktiska våldtäkter är högre, eftersom antalet anmälningar inte behöver spegla hur det verkligen ligger till. Sådant man måste tänka på är att det är vanligare att våldtäkter anmäls i Sverige än i andra länder. Både för att kvinnan har en starkare, mer jämställd position i Sverige och för att fler typer av handlingar definieras som våldtäkt här än på annat håll.

Sedan påpekar professor Liz Kelly som lett studien dessutom en intressant sak i artikeln i DN:

"Om man som här arbetar för jämlikhet på ett område, till exempel löner och barnomsorg, så följer andra områden inte automatiskt med. Tvärtom kan det bli mera våld under en övergångsperiod när relationen mellan könen förändras. Det har man sett i u-länder där familjevåldet ökar när kvinnorna får större ekonomisk självständighet."

Här sätter hon naturligtvis fingret på en viktig komponent i våldet mot kvinnor. När män upplever att de förlorat kontroll och makt slår de. Kvinnor kan inte tillåtas vara självständiga. Ett tema Susan Faludi för övrigt utforskade i (den oerhört läsvärda) boken Stiffed från 2000.

I Stiffed talar hon med ett stort antal män från olika miljöer som uttrycker frustration över förlorad manlighet, eller maskulinitet och en vilsenhet när traditionella könsroller förändras.

Att våld mot kvinnor är vanligare i miljöer som präglas av arbetslöshet och utanförskap är förstås inget nytt - män som känner vanmakt låter ibland sin frustration gå ut över kvinnor i sin närhet, och kontrollen över kvinnan riskerar att bli allt viktigare ju mindre makt man upplever att man har över sitt eget liv.

Kanske är det också därför kvinnor på höga positioner i samhället ofta möter så mycket motstånd, och varför så många alltid söker förlöjliga feminister och feminismen. De får helt enkelt bära skulden för manlighetens förlorade värdighet. Något som mer än antyder att vi har en inhemsk form av "hederskultur" även i Sverige.

Andra som skrivit intressanta och rimliga inlägg om samma nyhet:
Svensson, Stefan Stenudd

Några tröttsamma och enkelspåriga människor som inte förstår det här med statistik alls:
Uppriktigt i en galen värld, Every Kinda People

The Daily Show på besök i Sverige

Jon Stewart uppmärksammar Fox News skräck för att USA skall bli som Sverige, och skickar ständiga korrespondenten Wyatt Cenac för att undersöka hur illa det egentligen kan vara.

The Stockholm Syndrome; Del 1 och Del 2.

Det är överhuvudtaget roligt att följa Fox News. De tar upp Sverige ganska ofta, och då som regel i avskräckande syfte. De anser nämligen på fullaste allvar att Sverige är en socialistisk mardröm och att "ekonomisk rättvisa" är ett socialistiskt "buzz word".

Ond Odell

SvD har lyckats illustrera en ledare om att Mats Odell tappat huvudet som vill stoppa bonusar i företag där staten har ett ägande med en bild där han faktiskt ser tämligen diabolisk ut. Sånt där brukar ju annars, främst, drabba typ fackliga ombud, som porträtteras med cigarr i munnen och sånt där som antyder att de är maffianastrukna pampar. Nåväl. Kolla själva: ond Odell.

(Vågar inte visa bilderna på bloggen av upphovsrättsskäl)

Opinionsmätningar och propaganda

DN skriker idag ut att Alliansen drar ifrån på löpet, medan rubriken på artikeln är något mer blygsamma Alliansen drar ikapp och förbi de rödgröna, vilket ser ut satt stämma något bättre. Rubriken är ändå vilseledande.

För det första refererar man till två olika opinionsundersökningar. SKOP har frågat ca 1000 svenskar vilket politiskt parti de tycker bäst om i rikspolitiken, medan SIFO har frågat närmare 2000 personer vilket politiskt parti de skulle rösta på om det var val idag. Resultaten i de två opinionsundersökningarna är därför svåra att jämföra, och har också olika resultat.

Utgår man ifrån SIFO-undersökningen är påståendet att Alliansen "drar ifrån" direkt felaktigt, eftersom oppositionen enligt SIFO fortfarande har större väljarstöd än regeringen. Utgår man ifrån SKOP så är det fortfarande oklart eftersom alla förändringar, utom att miljöpartiet går bakåt något, faller utanför den statistiska felmarginalen. Samtidigt går miljöpartiet framåt i SIFO-mätningen, vilket i sin tur är den enda statistiskt säkerställda förändringen i den mätningen. Hmmm.

Att Alliansen "drar ifrån" verkar snarare reflektera DN:s egna preferenser än hur saker och ting faktiskt ligger till. Bara det att man väljer att gå ut hårt med SKOP-mätningen och sedan i själva artikeln försiktigt nyansera med SIFO-resultaten, som rimligen är mer trovärdiga med hänsyn till antal tillfrågade och att de har en bättre frågeställning, tyder på att man på DN vill bidra till bilden av en regering i medgång.

Man kan jämföra DN:s rubrikval med SvD:s Knapp marginal för de rödgröna och Aftonbladets (S)tormen har blivit en bris, där SvD bäst fångar SIFO-undersökningens resultat, rubriken är saklig, medan Aftonbladet i både rubriken och i artikeln intar perspektivet att raset för oppositionen har avstannat, eller saktar ner.

Överlag upplever jag att rapporteringen om opinionsundersökningarna är direkt missvisande där olika tidningar bara söker bekräftelse för sina egna uppfattningar och därför väljer och vrakar mellan de olika undersökingarna, och ignorerar resultat man inte vill se.

Efter föregående mätningsrace i början av månaden, då främst siffror från DEMOSKOP och SKOP redovisades, menade bl.a. DN att Alliansen tagit ledningen över oppositionen. Man ignorerade i princip att både KD och C enligt DEMOSKOP-mätningen hamnade under 4%-spärren, vilket alltså hade inneburit en rödgrön valseger.

Rubriken då var Kalabalik inom Socialdemokratin, vilket ytterligare spär på en tendens i pressen att ständigt hävda att det råder någon sorts kaos eller panik i partiet. Det är sannolikt en tämligen överdriven beskrivning. Den lär emellertid skrämma bort väljare, vilket rimligen också är syftet.

Bahnhof gör före

Det känns skönt att, när jag nyligen bytte internetleverantör, bytte till Bahnhof som nu gör klart att man genom att inte lagra användarnas ip-adresser inte heller kan lämna ut dem. Detta är tydligen ett kryphål i IPRED-lagen.

Samtidigt som jag vill rekommendera Bahnhof som internetleverantör, jag är jättenöjd så här långt - nu än mer än tidigare, så vill jag varna alla som funderat på att teckna ett abonnemang hos Bredband2. Jag avslutade mitt abonnemang där då jag dubbelfakturerades, inte fått tillbaka pengar de är skyldig mig trots upprepade påstötningar, och för att de i princip saknar support trots att de hävdar att de är tillgängliga 24 timmar om dygnet. Skräp.

Många bloggar tar idag upp IPRED och Bahnhofs initiativ:
T.ex. Stefan Stenudd, Kulturbloggen, Svensson

Läs också Bahnhofs VD Jon Karlungs inlägg på Newsmill om IPRED från den 25/11 förra året.

DN har för övrigt artiklar både idag och igår om "kriget mot internet", som gäller bl.a. EU:s telekompaket, och som är högintressanta för alla med ett intresse för integritetsfrågor.

Även Badlands Hyena kommenterar, träffsäkert som vanligt.

Amerikanska tepartyn

Sveriges Radios Ekot rapporterar i en notis, om en proteströrelse i USA mot Obamas krispolitik. Det kan vara bra att veta att protesterna knappast är resultatet av en spontan gräsrotsrörelse utan snarare är iscensatt av amerikanska think-tanks på högerkanten som är allierade med det republikanska partiet.

Protestmötena, som kallas för tepartyn i en referens till den s.k. tebjudningen i Boston 1773, ingår i en propagandakampanj vars mål är att stämpla Obama som socialist och (!) fascist och visa att hans politiska program skulle vara impopulärt. Vilket naturligtvis inte är ett dugg sant. Obama åtnjuter fortfarande stort förtroende hos den amerikanska allmänheten.

Se för övrigt Jon Stewart ha roligt åt republikanernas försök att framställa Obama som en tyrann här, eller kommentera tepartyrörelsen här och här.

Jag älskar The Daily Show!

Satsningar som inte är satsningar

Det är tråkigt att se hur riksmedierna sköter sitt journalistiska uppdrag numera. Mycket av den politiska rapporteringen är direkt vilseledande då man vägrar ifrågasätta giltigheten i det språkbruk politiker ofta använder för att skönmåla sin politik.

Regeringen tillåts t.ex. kalla en utgiftsökning, de 10 miljarderna till arbetsmarknadspolitiken, för "satsning". Något som okritiskt tas till rubrikerna, trots att 6,6 miljarder bara är en ökning av kostnaderna för a-kassan. Ska man kalla de snabbt ökande socialbidragskostnaderna i kommunerna för en satsning också?

Regeringen räknar för övrigt själva med att kostnaderna för socialbidrag och avtalspensioner ökar med 5,9 miljarder i år. Regeringens tillskott till kommunerna i år...0 kr. Så "satsningen på kommunerna" i vårbudgeten är ju...ganska klen. Verkar det inte förhållandevis missvisande att tala om att man "värnar välfärdens kärna" när man i praktiken inte gör någonting för att förekomma de uppsägningar som vi nu kan räkna med i kommuner och landsting?

2,4 av de återstående 4,1 miljarderna i den s.k. "satsningen" på arbetslösa går sedan till arbetsmarknadsåtgärder, vilket i alliansens variant förlorat mycket av sin innebörd. De är nu mest bara allt hårdare krav på de arbetslösa.

I de rikstäckande medierna förklarar man vanligtvis heller inte att den s.k. "jobb- & utvecklingsgarantin" inte är någon garanti alls, åtminstone inte för att få ett riktigt jobb. Möjligen garanteras man en massa jobbsökande på arbetsförmedlingen, eller i "steg 3" att anvisas ett "samhällsnyttigt arbete" till 65% av din tidigare inkomst alternativt minibeloppet 223 kr/arbetsdag.

I praktiken kan man "varaktigt" tvingas arbeta till denna mycket låga ersättning, eftersom att tacka nej inte bara innebär att man förlorar ersättningen utan även ev. socialbidrag. Det är inte tillåtet att tacka nej till ett arbete. Enligt Riksrevisionen, som inlett en granskning av åtgärdens effektivitet finns det dessutom sådant som pekar på att "garantins utformning [kan] leda till inlåsningseffekter för den arbetssökande samt försvåra övergången till arbete". Lyckat.

Är man en av de som, enligt regeringen, definitionsmässigt inte längre är sjuk när dagarna i sjukförsäkringen tagit slut och man teoretiskt sett skulle kunna utföra någon form av arbete någonstans på arbetsmarknaden - då kan man i princip "garanteras" en sådan här aktivitet livet ut. Många som nu tvingas ut ur sjukförsäkringen, eller förtidspensioneringen, på det här sättet är knappast vidare attraktiva på arbetsmarknaden ens i vanliga fall, eftersom de egentligen inte är arbetsföra i någon relevant betydelse av ordet.

Ett annat sätt att uttrycka det är att de hamnar i en form av permanent "utanförskap", en av regeringens eufemismer för att omfattas av välfärdsstatens trygghetsförsäkringar. Begreppet fick i alliansens händer helt enkelt en helt annan innebörd än vad människor vanligen tänker sig när de hör ordet. Något som sällan påpekats i massmedierna. De har bara upprepat vad alliansen sagt om hur "stort utanförskap socialdemokratin skapat", aldrig ifrågasatt begreppet eller hur det använts, och i vilket syfte.

Ett annat intressant exempel på regeringens innovativa språkbruk är att den s.k. rehabilteringskedjan som ska slussa ut människor ur sjukförsäkringen inte verkar innehålla någon faktisk rehabilitering.

Nu gäller förstås inte massmediernas brist på kritisk granskning av politikernas språkbruk bara alliansregeringen. Det gäller i högsta grad även när de andra partierna uttrycker sig vilseledande - vilket knappast är ovanligt det heller, eller i rapporteringen kring krig och konflikter, där det propagandistiska språkbruket är mer regel än undantag i parternas beskrivning av konflikten eller motståndaren.

Massmediernas uppgift kan inte vara att bara återge vad som sägs, det måste sättas i ett sammanhang, ifrågasättas och kommenteras. Tyvärr lever man ofta inte upp till det kravet.

"Måttet på hur mycket man har gjort för andra i ett fritt samhälle är hur rik man lyckas bli"

"Måttet på hur mycket man har gjort för andra i ett fritt samhälle är hur rik man lyckas bli" (Johnny Munkhammar på Aftonbladet Debatt)

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är...jag vet inte vad jag ska säga.

Jeffrey Skilling och Kenneth Lay blev duktigt rika i Enron. Företaget gick det däremot ganska illa för, de anställda också. Har deras s.k. "konstruktiva girighet" gjort det så fantastiskt mycket bättre för mänskligheten?

Jag kan faktiskt köpa att många framgångsrika företagare har gjort mycket för många när de byggt sin förmögenhet. De har i många fall betalat kopiösa mängder skatt, de har också skapat enormt många arbetstillfällen. Sådant räknas!

Men att hur rik man är skulle vara ett mått på hur mycket man gjort för andra, att det skulle vara någon form av allmän sanning, är ett så fånigt påstående att man baxnar. Munkhammars bild av kapitalismen är överlag så starkt idealiserad att det är svårt att någonsin ta honom på allvar. Ta följande citat:

"I ett fritt samhälle kan den som föds i en hydda bli börsdirektör, där avgör den egna förmågan; en meritokrati"

I Munkhammars fantasivärld är människors sociala bakgrund, kontakter eller förmögenhet inte en faktor i fria kapitalistiska samhällen. Är du fattig är det därför helt och hållet ditt eget fel - det är ju bara den egna förmågan som avgör; en meritokrati. Ibland undrar jag vilken planet Johnny Munkhammar egentligen kommer ifrån.

Läs gärna det tidigare inlägget som kommenterar hans något förvirrade syn på inkomstskillnader och social mobilitet nedan.

Fantastiska elever!

En del av mina elever är bara så fantastiskt bra, på så många sätt, att man blir alldeles tårögd. Filip och Tobias t.ex. som startat sajten www.ungdum.se som är en kulturportal för lokala talanger som vill synas på olika sätt. Läs mer i denna artikel i Helsingborgs Dagblad.

Andra, som Max och Emmy, har startat ett samhällsmagasin på nätet kallat Synfält, med reportage, krönikor och annat intressant. Ett projektarbete som lever vidare - andra numret kom ut alldeles nyligen. Läs recension i HD.

Dessa elever går på Kullagymnasiets samhällsprogram med internationell profil och jag kan inte säga annat än att jag är grymt stolt över dem. De är dessutom långt ifrån de enda som utmärker sig, det är många som är så engagerade, begåvade, vetgiriga och hårt arbetande att det är ett privilegium att få arbeta med dem år efter år!

Inkomstskillnader, rättvisa och ”The spirit level”

Aftonbladet tar i en ledare den 10 april upp det faktum att länder med små inkomst- och förmögenhetsskillnader och generell välfärdspolitik också tenderar att ha t.ex. högre medellivslängd, lägre kriminalitet och mindre problem psykisk ohälsa, än länder med stora skillnader i levnadsstandard mellan olika grupper eller skikt i samhället.

Detta är egentligen ingenting nytt, men sambanden åskådliggörs på ett både pedagogiskt och övertygande sätt i en ny bok av de brittiska folkhälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett kallad ”The spirit level” (recension i The Guardian) – en del av bevisningen finns också tillgänglig på författarnas hemsida.

Enligt SCB är de svenska inkomstklyftorna idag större än de varit på 30 år, och trenden går mot än större ojämlikhet. Samtidigt menar en del liberala debattörer, som t.ex. Johnny Munkhammar, att större inkomstklyftor är nödvändiga för att människor skall våga ta risker, och vara villiga att sträva efter att få det bättre. Munkhammar verkar t.o.m. hävda att vidgade klyftor är bra för den sociala rörligheten på sin blogg:

”Skillnaderna i inkomst i Sverige är fortfarande bland de minsta i västvärlden. Det hindrar inte minst den som föds under knappa förhållanden och vill sträva uppåt.”

Jag skulle gärna vilja veta exakt hur han motiverar det påståendet. Det är ju snarare precis tvärtom.

I en undersökning från 2005 av forskare vid London school of economics där man jämförde åtta länder kom man t.ex. fram till det tämligen entydiga resultatet att länder med låga inkomstklyftor hade högre social mobilitet än de med högre klyftor.

(http://www.equalitytrust.org.uk/why/evidence/social-mobility)

Munkhammars invändning mot att hög jämlikhet ökar den sociala rörligheten är att det naturligtvis är lätt att röra sig mellan olika skikt om skillnaderna är små, men att det inte finns någon drivkraft att göra det om inte klyftorna är stora – och alltså svårare att röra sig mellan skikten.

Suck.

Eftersom Sverige faktiskt har hög social rörlighet måste det väl rimligen innebära att människor trots allt strävar efter att få det bättre än sina föräldrar, och dessutom lyckas med det.

Att det skulle bli fler som gör en klassresa om det blir svårare att göra en sådan, eftersom det i sig gör människor mer motiverade tycks mig vara en ganska bisarr uppfattning.

Att inkomstskillnaderna skulle vara så otroligt små att ingen bryr sig om att studera till t.ex. läkare eller jurister stämmer uppenbarligen inte alls. Söktrycket till dessa utbildningar är starkt. Det verkar faktiskt inte vara något problem alls att rekrytera människor till långa och svåra utbildningar, generellt sett. Naturligtvis finns det bristyrken, men i dessa ökar rimligen också lönerna.

Större generella inkomstklyftor har jag överlag svårt att se hur man ska motivera. Det finns t.ex. inga övertygande empiriska bevis, enligt Wilkinson och Pickett för att länder med stor ojämlikhet klarar sig fantastiskt mycket bättre ekonomiskt än länder med hög grad av ojämlikhet. De skandinaviska välfärdsstaterna, Japan och Tyskland verkar på många sätt hävda sig väl även i rent ekonomiska termer.

Så argumentet att högre inkomstklyftor skapar ett högre risktagande verkar inte så effektivt.

Det underliggande antagandet är ju att ett högre risktagande skall leda till en bättre ekonomisk utveckling, men eftersom de länder som har stora inkomstklyftor, generellt sett, inte klarar sig markant mycket bättre än t.ex. Sverige i rent ekonomiska termer – men markant mycket sämre i många andra, så är det väl rimligt att tänka sig att antingen:

a) större inkomstklyftor inte leder till större risktagande; eller
b) ökat risktagande inte nödvändigtvis leder till en starkare ekonomisk utveckling alls.

I vilket fall som helst verkar argumentet för större inkomstklyftor på denna grund inte vidare starkt.

Ett annat argument för ökade inkomstklyftor kan förstås vara att det är rättvist att de som är duktiga och arbetar hårt skall tjäna bättre än de som inte är, eller gör det – och det är naturligtvis lätt att hålla med om. Jag anser personligen att vissa inkomstklyftor är både nödvändiga och rättvisa.

Nödvändiga i den mån de behövs för att säkra tillgången på arbetskraft med tillräckliga kvalifikationer för alla de olika yrkesroller som fyller viktiga samhällsfunktioner. Jag tvivlar på att det är tillräckligt för att motivera större generella inkomstklyftor än de vi redan har. Däremot kan vissa grupper, relativt sett behöva uppvärderas eller få bättre förutsättningar, som exempelvis måföretagare.

De kan vara rättvisa i den mån inkomstklyftorna faktiskt speglar arbetsinsats och yrkesskicklighet, vilket inte heller verkar legitimera större generella klyftor – om man inte vill hävda att t.ex. läkare per definition är yrkesskickligare eller arbetar hårdare än vårdbiträden, bara för att kvalifikationskravet är strängare. Det har de redan högre lön för (i och med nödvändighetskriteriet ovan).

Människor behöver sedan också kompenseras för utebliven inkomst den tid de studerat.

Eftersom The spirit level visar att ojämlikhet medför stora sociala och humanitära kostnader, och att fördelarna, när ojämlikheten nått en viss nivå, är oklara - ger den de av oss som anser att samhället bör vara arrangerat så att det leder till största möjliga lycka till största möjliga antal en hel del skarp ammunition.

UPPDATERAT OM SOCIAL MOBILITET:

Aftonbladet 14/4 - Den amerikanska drömmen är svensk
Utredarna 8/4 - Hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige

Annika Östberg

Något som slår mig när jag läser artiklar om Annika Östbergs överföring från amerikanskt till svenskt fängelse är den plötsliga backlash hon drabbas av i massmedierna. Plötsligt är det en massa människor, som Leif GW Persson och Roland Poirier Martinsson som är indignerade och vill påminnna om att hon är en "mycket tung brottsling" - och Marina Ghersetti, medieforskare vid Göteborgs universitet menar att de stora nyhetsmediernas engagemang för Östberg beror på att hon är "blond, snygg och etniskt svensk".

Inte för att jag är i en position att ifrågasätta de amerikanska domstolarnas bedömning av fallet, hon var rimligen skyldig till de brott hon dömdes för. Hon är kanske inte "så liljevit som folk vill tro" som Leif GW Persson uttrycker det.

Nu får hon ju säkert sitta ett tag till på Hinseberg, eller vart de nu tog henne. Sen så är väl troligt att hon kommer att släppas fri inom en snar framtid. Något de indignerade herrarna ovan verkar ha invändningar mot.

Vad som irriterar mig med det är att hon trots allt suttit 28 år i fängelse, långt längre än de flesta mördare sitter i Sverige. Större delen av hennes liv har hon spenderat i en cell. Räcker det inte så? Hur länge ska hon sitta inlåst? Hon är knappast en fara för allmänheten längre, även om hon en gång var det, och är det inte därför vi låser in folk? Låt henne gå, för Guds skull.

Sen så kan ju jag också tycka att massmediernas tårdrypande rapportering bitvis är dum och tramsig, och ibland missvisande. Man får ofta just intrycket att Östberg varit offer för en stor orättvisa, trots att hon är lagligen dömd i ett demokratiskt land. Så kanske har de en poäng ändå, de indignerade.

DN har för övrigt en ledare idag där de sågar Carl Bildts hyllning till regeringens "tysta diplomati" som de gärna hävdar skulle varit anledningen till att Östberg släpptes. Enligt DN antyds det nu att Östberg är en av flera tusen fångar som får sina fortsatta fängelsevistelser omprövade. Frisläppandet verkar alltså mer ha varit ett resultat av nedskärningar i det kaliforniska fängelsesystemet, än ett resultat av regeringens ansträngningar.

"Jobbcoacher"

Redan 2006 fick regeringen den fantastiska idén att privata företag skulle överta en del av den vanliga arbetsförmedlingens arbetsuppgifter, och AF skulle hänvisa främst långtidsarbetslösa i regeringens s.k. "jobb- och utvecklingsgaranti" till bl.a. den privata jobbförmedlaren KFG. De skulle bistå den arbetslöse med "coachning", vilket i princip verkar innebära uppmuntrande tillrop och hjälp med att lära sig skriva jobbansökningar. På vilket sätt detta skulle vara bättre än AF:s egna jobbsökarkurser verkar i högsta grad oklart.

Arbetsförmedlingens egen (preliminära) statistik tyder på att privata arbetsförmedlare generellt sett gör ett sämre jobb än AF gör själva. I arbetsförmedlingens egen tidning kan man t.ex. läsa att 18 % av deltagarna i regeringens "ungdomsgaranti" som fått hjälp av en privat förmedlare haft ett jobb 90 dagar efter avslutad åtgärd, mot 43 % av dem som fått hjälp av arbetsförmedlingen. Dessutom finns det tydligen en del som tyder på att de jobb de privata arbetsförmedlarna faktiskt lyckats slussa ut arbetslösa till främst är timanställningar eller andra osäkra anställningar.

Det finns en viss forskning på området, i detta fall från Danmark. Arbetsmarknadsforskarna Thomas Bredgaard och Fleming Larsen vid Aalborgs centrum för arbetsmarknadsforskning kom i en studie kring privatiseringar av arbetsförmedling i Australien, Danmark och Nederländerna fram till att privata arbetsförmedlare har en tendens att välja bort kostsamma, men i längden effektivare, åtgärder som utbildning och istället satsa på enklare matchningsåtgärder.

Nu är det ju i vilket fall som helst rimligt att anta att matchningsåtgärder blir mindre meningsfulla när arbetslösheten snabbt stiger och konkurrensen om jobben blir allt hårdare. De som varit långtidsarbetslösa redan innan den nuvarande krisen lär för den delen inte få jobb genom den här typen av åtgärder ens under högkonjunkturer då en mycket stor andel av de långtidsarbetslösa helt enkelt inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Många i gruppen långtidsarbetslösa är t.ex. lågutbildade, eller har olika former av hälsoproblem.

Enligt att working paper (2008:5) från arbetsförmedlingen verkar det heller inte vara så att det är de arbetssökandes passivitet som gör att de inte får jobb, utan snarare det faktum att de är långtidsarbetslösa som gör dem mindre attraktiva för många arbetsgivare.

I så fall kan man ju coacha bäst man vill.

En lustig detalj är då att regeringen som ett svar på den växande arbetslösheten fått för sig att handla upp privata jobbcoacher för 2,3 miljarder kronor, samtidigt som arbetsförmedlingen har 200 miljoner kronor mindre att röra sig med än 2006. 300 miljoner av arbetsförmedlingens pengar är dessutom öronmärkta just för att anställa egna coacher, vilket ofta bara är arbetslösa som får en snabbkurs i jobbcoachning på en vecka eller så, istället för traditionella arbetsförmedlare med en riktig utbildning. Antalet anställda vid arbetsförmedlingen har för övrigt skurits ner med ca 2000 personer de senaste två åren.

Faktum är att regeringen sedan 2006 minskat ramanslagen till arbetsmarknadspolitiken från 70 till ca 55 miljarder. Vad man främst skurit ner på är aktiva arbetsmarknadsåtgärder och utbildningsplatser - medan man istället satsat på att sätta större press på de arbetslösa att söka jobb de alltså ändå inte kan få genom fler kontroller som tar tid från arbetsförmedlarna att ägna sig åt viktigare arbetsuppgifter, sänkta ersättningsnivåer och en bortre parentes som sänder dem raka spåret till socialtjänsten.

När man sedan bestämmer man sig för att trots allt tillföra pengar till arbetsmarknadspolitiken satsar man alltså miljarder på något som med stor sannolikhet är ytterst verkningslöst på både kort och lång sikt.

Lysande, verkligen!

Läs gärna:
Yelah.net - Färre insatser vid privat arbetsförmedling
Nyhetskanalen.se - Brister i privat arbetsförmedling
Arbetsförmedlingen - Working Paper (2008:5)
DN.se - Tuff kritik mot statliga jobbcoacher
SVD.se - Regeringens jobbpolitik underkänd (debatt)
Luciano Astudillo - Jobbcoacher - en gigantisk felsatsning (blogg)