Inkomstskillnader, rättvisa och ”The spirit level”

Aftonbladet tar i en ledare den 10 april upp det faktum att länder med små inkomst- och förmögenhetsskillnader och generell välfärdspolitik också tenderar att ha t.ex. högre medellivslängd, lägre kriminalitet och mindre problem psykisk ohälsa, än länder med stora skillnader i levnadsstandard mellan olika grupper eller skikt i samhället.

Detta är egentligen ingenting nytt, men sambanden åskådliggörs på ett både pedagogiskt och övertygande sätt i en ny bok av de brittiska folkhälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett kallad ”The spirit level” (recension i The Guardian) – en del av bevisningen finns också tillgänglig på författarnas hemsida.

Enligt SCB är de svenska inkomstklyftorna idag större än de varit på 30 år, och trenden går mot än större ojämlikhet. Samtidigt menar en del liberala debattörer, som t.ex. Johnny Munkhammar, att större inkomstklyftor är nödvändiga för att människor skall våga ta risker, och vara villiga att sträva efter att få det bättre. Munkhammar verkar t.o.m. hävda att vidgade klyftor är bra för den sociala rörligheten på sin blogg:

”Skillnaderna i inkomst i Sverige är fortfarande bland de minsta i västvärlden. Det hindrar inte minst den som föds under knappa förhållanden och vill sträva uppåt.”

Jag skulle gärna vilja veta exakt hur han motiverar det påståendet. Det är ju snarare precis tvärtom.

I en undersökning från 2005 av forskare vid London school of economics där man jämförde åtta länder kom man t.ex. fram till det tämligen entydiga resultatet att länder med låga inkomstklyftor hade högre social mobilitet än de med högre klyftor.

(http://www.equalitytrust.org.uk/why/evidence/social-mobility)

Munkhammars invändning mot att hög jämlikhet ökar den sociala rörligheten är att det naturligtvis är lätt att röra sig mellan olika skikt om skillnaderna är små, men att det inte finns någon drivkraft att göra det om inte klyftorna är stora – och alltså svårare att röra sig mellan skikten.

Suck.

Eftersom Sverige faktiskt har hög social rörlighet måste det väl rimligen innebära att människor trots allt strävar efter att få det bättre än sina föräldrar, och dessutom lyckas med det.

Att det skulle bli fler som gör en klassresa om det blir svårare att göra en sådan, eftersom det i sig gör människor mer motiverade tycks mig vara en ganska bisarr uppfattning.

Att inkomstskillnaderna skulle vara så otroligt små att ingen bryr sig om att studera till t.ex. läkare eller jurister stämmer uppenbarligen inte alls. Söktrycket till dessa utbildningar är starkt. Det verkar faktiskt inte vara något problem alls att rekrytera människor till långa och svåra utbildningar, generellt sett. Naturligtvis finns det bristyrken, men i dessa ökar rimligen också lönerna.

Större generella inkomstklyftor har jag överlag svårt att se hur man ska motivera. Det finns t.ex. inga övertygande empiriska bevis, enligt Wilkinson och Pickett för att länder med stor ojämlikhet klarar sig fantastiskt mycket bättre ekonomiskt än länder med hög grad av ojämlikhet. De skandinaviska välfärdsstaterna, Japan och Tyskland verkar på många sätt hävda sig väl även i rent ekonomiska termer.

Så argumentet att högre inkomstklyftor skapar ett högre risktagande verkar inte så effektivt.

Det underliggande antagandet är ju att ett högre risktagande skall leda till en bättre ekonomisk utveckling, men eftersom de länder som har stora inkomstklyftor, generellt sett, inte klarar sig markant mycket bättre än t.ex. Sverige i rent ekonomiska termer – men markant mycket sämre i många andra, så är det väl rimligt att tänka sig att antingen:

a) större inkomstklyftor inte leder till större risktagande; eller
b) ökat risktagande inte nödvändigtvis leder till en starkare ekonomisk utveckling alls.

I vilket fall som helst verkar argumentet för större inkomstklyftor på denna grund inte vidare starkt.

Ett annat argument för ökade inkomstklyftor kan förstås vara att det är rättvist att de som är duktiga och arbetar hårt skall tjäna bättre än de som inte är, eller gör det – och det är naturligtvis lätt att hålla med om. Jag anser personligen att vissa inkomstklyftor är både nödvändiga och rättvisa.

Nödvändiga i den mån de behövs för att säkra tillgången på arbetskraft med tillräckliga kvalifikationer för alla de olika yrkesroller som fyller viktiga samhällsfunktioner. Jag tvivlar på att det är tillräckligt för att motivera större generella inkomstklyftor än de vi redan har. Däremot kan vissa grupper, relativt sett behöva uppvärderas eller få bättre förutsättningar, som exempelvis måföretagare.

De kan vara rättvisa i den mån inkomstklyftorna faktiskt speglar arbetsinsats och yrkesskicklighet, vilket inte heller verkar legitimera större generella klyftor – om man inte vill hävda att t.ex. läkare per definition är yrkesskickligare eller arbetar hårdare än vårdbiträden, bara för att kvalifikationskravet är strängare. Det har de redan högre lön för (i och med nödvändighetskriteriet ovan).

Människor behöver sedan också kompenseras för utebliven inkomst den tid de studerat.

Eftersom The spirit level visar att ojämlikhet medför stora sociala och humanitära kostnader, och att fördelarna, när ojämlikheten nått en viss nivå, är oklara - ger den de av oss som anser att samhället bör vara arrangerat så att det leder till största möjliga lycka till största möjliga antal en hel del skarp ammunition.

UPPDATERAT OM SOCIAL MOBILITET:

Aftonbladet 14/4 - Den amerikanska drömmen är svensk
Utredarna 8/4 - Hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige