Mäter betygen hur bra skolan är?

Aftonbladet har just gjort sin årliga genomgång av vilka skolor som är "bäst" genom att publicera en lista över vilka skolor som har högst genomsnittsbetyg. I artikeln konstateras att "Å ena sidan blir slutbetygen allt högre. Å andra sidan ökar andelen elever som klarar kraven för att komma in på gymnasiet".

Samtidigt visar internationella undersökningar som PISA och PIRL att de faktiska kunskaperna blir allt sämre och vi som arbetar i skolan märker att eleverna som kommer till gymnasiet i allt högre grad saknar grundläggande allmänbildning och färdigheter. Men också drivkrafter, nyfikenhet och vilja att lära. Rapporter från högskola och universitet har visat samma sak. Elever med höga betyg kommer till utbildningarna utan goda förutsättningar att klara kurserna och kräver att kurserna anpassas efter dem.

Hur kommer det sig?

Den svenska skolan har drabbats av betygsinflation, en konsekvens av den allt hårdare konkurrens skolor utsätts för och där elever och föräldrar väljer skola efter kriterier som hur "kul" utbildningen är och hur "bra" skolan är med utgångspunkt i sådan statistik som Aftonbladet, år efter år, okritiskt förmedlar.

Pressen är stor att sänka kunskapskraven för att göra undervisningen "roligare" och samtidigt höja betygen. Eleverna förväntar sig höga betyg men värjer sig för hårt arbete - något de också lär sig att de kan göra på grundskolan, och använder som argument. Så sent som igår hävdade några elever för mig att "på andra skolor där vi har kompisar behöver de inte alls skriva och läsa lika mycket, de har "roligare" examinationsformer, de gör rollspel och dramatiserar istället för att skriva essäer och analyser - och de har minst lika höga betyg som vi". De ville ha mindre tunga arbetsuppgifter.

Nog för att man kan tycka att undervisningen måste syfta till att entusiasmera eleverna likaväl som att lära dem någonting, det ena kan i viss mån förutsätta det andra och även vi lärare vill ju ha roligt då och då och göra något som är kul, allt behöver inte vara maximalt allvarsamt hela tiden, det vore förödande - men trenden är tämligen tydlig - elever vill i allt högre utsträckning ha så höga betyg som möjligt till så lågt pris i nedlagt arbete som möjligt, förutsättningen för att de ska vara entusiastiska är att det vi gör inte blir svårt och att vi fikar tillsammans oftare.

Är det så det ska vara?

Behovet att bli entusiasmerade är ganska talande i sig. Är man inte nyfiken, intresserad eller engagerad och vill lära sig någonting från början måste man entusiasmeras eller lockas till att göra det. Bara morot, ingen piska. Att belöningen är kunskap och vägen dit ofta betyder hårt arbete har man helt enkelt glömt bort, eller aldrig behövt lära sig.

Med detta sagt vill jag ge en eloge till alla de elever som tar sin utbildning på allvar, som faktiskt tycker det är roligt att lära sig, läsa, undersöka och debattera - ni är trots allt inte alls få och det är i slutändan ni som gör läraryrket så givande och som får oss alla som arbetar i skolan att orka med och hålla gnistan levande dag efter dag.