Tankar från vänster

SR och SVT är knappast vidare vänstervridna

2009-10-10T10:55:00.010+02:00

De moderata riksdagsledamöterna Jan R Andersson och Peder Wachtmeister har motionerat om att regeringen bör tillsätta en utredning för att granska vad de ser som en vänstervridning hos SR och SVT. Jag måste säga att jag har svårt att se någon vänstervridning - snarare har man väl på senare tid varit allt för undfallande och inte i tillräckligt mån kritiskt granskat t.ex. propagandistiskt nyspråk om "utanförskapet", konfronterat allianspolitiker som står och pratar goja om LAS effekter på ungdomsarbetslösheten osv. En regering bör väl för övrigt hårdgranskas, oavsett partifärg.

Kanske upprörs moderaterna över att public service-medierna inte i samma utsträckning som Dagens Nyheter är villiga propagandaorgan.

DN använder sig systematiskt av hårdvinklade opinionsundersökningar - eller selektiva läsningar av de undersökningar som verkar seriösa för att hamra in budskapet att regeringens politik är "åh så populär även bland LO-folket". I den senaste menar man att allt fler rödgröna väljare tar "Reinfeldts parti" bara för att många anser sig kortsiktigt ha "gynnats" av regeringens skattesänkningar. Det har jag också, personligen gynnats alltså, på kort sikt, det betyder inte att jag eller andra som tänker som jag gillar politiken. Tvärtom - jag anser att den i många avseenden är direkt katastrofal.

Att medierna i Sverige skulle vara vänstervridna är kvalificerat nonsens. Den svenska högern verkar tragiskt nog dra sig allt mer mot den överdrivna och kunskapsfientliga retorik vi sett hos de amerikanska republikanerna på senare år. Andersson och Wachtmeister ekar Rush Limbaugh och Bill O´Reilly, på samma sätt som Hägglund rakt av har stulit kulturkrigskonceptet. Det är oroväckande, för att uttrycka sig milt. Vad man försöker göra är att relativisera kritik - när regeringen får kritik vill man helt enkelt inte besvara den med sakargument, man vill istället ha det till att det bara är "den radikala vänsteröverheten" som protesterar, "elitisterna" som inte står ut med att högern företräder "verklighetens folk" - den hårt arbetande "vanliga människan" och att kritiken därmed inte förtjänar ett ordentligt svar.

Klassisk högerpopulism när den är som värst.

Andra bloggar: Ett hjärta rött, Kulturbloggen

Generalangreppen på LAS

2009-08-30T13:44:00.014+02:00

Rasande men i stort obefogade attacker på LAS

Borgerliga politiker, bloggare och ledarskribenter har på senaste tiden gått till intensiva angrepp på Lagen om anställningsskydd. Se t.ex. följande artiklar:

"Lås ute Las" - Sydsvenskan
"Dags att ändra lagen om anställningsskydd" - Newsmill
"Nio av tio M-väljare vill modernisera arbetsrätten" - Företagarnas VD på DN Debatt

De huvudsakliga argumenten verkar vara:

1) att LAS måste avskaffas för att minska ungdomsarbetslösheten;

2) att LAS gör företagare mindra benägna att anställa eftersom det är svårt att göra sig av med personal man väl anställt;

3) att LAS är diskriminerande mot "unga och friska" medan den tvingar arbetsgivare att behålla "gamla och sjuka" och;

4) att LAS skapar "inlåsningseffekter" som "tvingar" kvar människor på arbetsplatser de inte trivs på för att behålla sin "plats i kön".

Flera, om inte alla, av dessa argument är ytterst tveksamma.

Vi kan börja med att det inte verkar som om just LAS är något större problem när det gäller ungdomsarbetslösheten. För det första är uppfattningen att nära 30% av våra ungdomar är arbetslösa en sanning med modifikation. Med den definition av arbetslöshet man nu använder räknas t.ex. ungdomar som studerar på heltid i gymnasiskolan eller vid universiteten men som vill ha ett extrajobb som arbetslösa. Tar man bort dessa ur statistiken hamnar siffran snarare runt 6-7%. Inte riktigt lika skrämmande, eller hur? För det andra är ungdomar i allmänhet inte arbetslösa länge. Ca 50% av deras arbetslöshetsperioder varar mindre än en månad.

På senare år har det blivit mycket lättare för arbetsgivare att visstidsanställa. Något man också gör i högre utsträckning än förr. Det betyder att unga byter jobb oftare än äldre och att de ofta korta perioderna mellan olika anställningar naturligtvis blir fler. Det tar därför längre tid för unga att få en tillsvidareanställning än tidigare och de saknar därför också inledningsvis den anställningstrygghet som LAS bidrar med. I en rapport till Finanspolitiska Rådet från juni i år kan man således läsa att den ökade ungdomsarbetslösheten "är ett resultat av ett mycket stort antal väldigt korta arbetslöshetsperioder. Möjligen kan utvecklingen förklaras av förändringar i vilka ungdomar som deltar i arbetskraften, den ökade användningen av tillfälliga anställningar och eventuellt också höjda minimilöner".

LAS missgynnar visserligen ungdomar i förhållande till äldre på arbetsmarknaden. Det är fullständigt klart. I en lågkonjunktur sägs de visstidsanställda upp först av alla vilket leder till att arbetslösheten bland unga ökar mycket snabbare än för andra grupper. Men i och med att unga lättare hittar nya arbeten och har högre naturlig rörlighet på arbetsmarknaden än de flesta äldre bidrar LAS samtidigt till att hålla nere den betydligt skadligare långtidsarbetslösheten. Det är en ganska rimlig "trade-off". I synnerhet som de flesta unga förr eller senare LAS:as in och får en starkare ställning på arbetsmarknaden i en fas av livet då de själva bättre behöver det skydd LAS kan ge dem.

I AMS prognos för arbetsmarknanden våren 2009 (sid 132) påpekar man också att arbetslösheten är ett övergående problem för de flesta ungdomar: "när väl konjunkturen vänder upp gynnas ungdomar i förhållande till andra grupper" (min kursivering).

Avskaffar man turordningsreglerna i LAS betyder det inte att det blir mycket lättare för ungdomar att finna anställning än vad det är nu. Däremot betyder det att de aldrig kommer att få någon anställningstrygghet och ingen annan heller.

Att LAS skulle göra arbetsgivare mindre benägna att anställa är också tveksamt. För det första har man massor av möjligheter att testa ny arbetskraft som det är i dagsläget. Dels genom möjligheten till allmän visstidsanställning vi redan nämnt, dels genom att man också har möjlighet att provanställa. För det andra kan företag med mindre än tio anställda göra två undantag från turordningsreglerna när man behöver säga upp personal pga arbetsbrist. Mer än 96% av de svenska företagen har mindre än 10 anställda. En undersökning från IFAU visar också att när undantagen infördes gjorde det ingen skillnad för företagens benägenhet att nyanställa. Däremot blev det en något större andel anställda i åldrarna 55-64 som fick gå vid neddragningar av personalstyrkan. Alla företag med kollektivavtal kan också förhandla med fackförbunden om undantag från turordningen. Något man ofta gör.

Att avskaffa turordningsreglerna skulle alltså inte göra så stor skillnad för möjligheten att säga upp arbetstagare i praktiken. Rimligen är kravet på ett avskaffande därför främst avsett att försvaga fackförbunden.

Som redan påpekats missgynnar LAS ungdomar i förhållande till äldre arbetstagare. Frågan är emellertid om det kan liknas vid något som liknar diskriminering. I en TCO-rapport kallad "Jakten på superarbetskraften" som bygger på en SCB-undersökning av arbetsgivares attityder till att anställa individer ur olika grupper i befolkningen, visar det sig att gruppen man var mest positivt inställd till att anställa var yngre under 30 år. Bara 1% av arbetsgivarna var negativt inställda till att nyanställa ur denna grupp. Andelen som var negativt inställda till att nyanställa någon i ålderskategorin 55+ var 14%. Siffran för långtidsarbetslösa 48% och hela 54% skulle inte vilja anställa någon som var sjukskriven från ett annat arbete, oavsett åkomma.

Det verkar onekligen som om de unga, åtminstone i utgångsläget, har det klart lättare att få ett arbete än de äldre. Av de som långvarigt hamnat utanför arbetsmarknaden är de äldre också kraftigt överrepresenterade. Under andra kvartalet i år var andelen som varit arbetslösa i mer än 26 veckor 13% i gruppen 15-24 år. Motsvarande siffra för gruppen 55-64 år var 47%.

Faktorer som drastiskt ökar risken att hamna i långvarig arbetslöshet är enligt AMS brist på utbildning, funktionshinder eller nedsatt arbetsförmåga samt utomeuropeisk bakgrund. Nedsatt arbetsförmåga gäller i högre utsträckning äldre arbetstagare och brist på utbildning är avsevärt lättare att åtgärda för yngre arbetstagare.

Gruppen ungdomar är med andra ord inte att betrakta som den svagaste på arbetsmarknaden. Långt ifrån. Att LAS bidrar till att stärka äldre arbetstagares situation på bekostnad av de yngre är således i viss mån berättigat, åtminstone ur ett strukturellt arbetslöshetsperspektiv. Personligen skulle jag vilja hävda att det är det också sett från ett övergripande rättviseperspektiv - men det är jag.

För den enskilde arbetsgivaren kan det naturligtvis vara negativt att inte fritt kunna göra sig av med förhållandevis "lågpresterande" arbetskraft och byta ut den mot t.ex. unga, friska och nyutbildade - men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det uppenbart att turordningsreglerna bidrar till att skapa incitament för arbetsgivare att satsa på en god arbetsmiljö, kontinuerlig kompetensutveckling av personalen och att anpassa arbetsplatsen för att möjliggöra ett långt och produktivt arbetsliv.

Det hävdas ibland att vi alla behöver vara yrkesverksamma fler år än idag för att rädda välfärdens finansiering i framtiden. Skapar vi då en situation där det blir allt svårare för äldre arbetstagare att hålla sig kvar på arbetsmarknaden verkar det som om vi riskerar att allvarligt försvåra en sådan förlängning av det aktiva arbetslivet. Faktum är att det finns en del som tyder på att otrygga anställningar i sig är farliga för hälsan.

Det sista argumentet: att LAS bidrar till inlåsningseffekter, där en rädsla för att förlora sin anställningstrygghet gör att människor stannar på arbeten där de egentligen inte trivs eller t.o.m. far direkt illa, är knappast starkare än de andra argumenten.

Till att börja med gäller inlåsningseffekten rimligen i första hand de arbetstagare som antagligen av goda skäl ser sina chanser på arbetsmarknaden som begränsade. Har man inte mycket till formell utbildning, nedsatt arbetsförmåga eller en tidigare sjukdomsproblematik verkar det fullt rationellt att bevaka den anställning och möjlighet till försörjning man ändå har. I andra hand gäller det dem som prioriterar den sociala situationen på sin hemort och kan tänka sig att arbeta på en arbetsplats de egentligen inte gillar för att inte hamna i en sådan situation att de kan bli tvungna att flytta. Ingen av dessa grupper hjälper man genom att avskaffa anställningstryggheten.

Med tanke på att det finns många skäl att ifrågasätta de argument som nu riktas mot arbetsrätten finner jag det ytterst märkligt att LAS-motståndarna tillåts att fullständigt dominera debatten. Knappt ett knyst hörs till försvar från vare sig LO eller Socialdemokratin. Det finns några hedervärda undantag naturligtvis. TCO-bloggen Utredarna tar t.ex. ton ibland som här och här.

För mig känns det smått surrealistiskt när försvaret av LAS främst verkar komma från den moderata partistyrelsen. Det blir allt mer uppenbart att arbetarrörelsen fullständigt lämnat walk-over i en gren de borde dominera. När medielandskapet är så kompakt borgerligt som det ändå är ställs högre krav på opinionsbildning och agitation än vad man uppenbarligen förmår att prestera. Eller så har man bara gett upp.

Googla ordet "turordningsregler". Det är en lärorikt liten övning. Walk-over. Suck.

Edit (3/9): Några verkar ha vaknat till. Ett inlägg från Unionen på DN-debatt i veckan, Utredarna på TCO går mer på offensiven här och här. Samtidigt fortsätter propagandan och desinformationen oavbrutet på borgerliga ledarsidor. Var är socialdemokratin?

Guldfiskar

2009-05-20T08:50:00.002+02:00

Ekot uppmärksammar att flera av toppkandidaterna i EU-parlamentsvalet varit soffliggare i tidigare val. Egentligen är det väl inte mycket att hänga upp sig på - men jag kan inte låta bli att tycka att flera av dem verkar tycka det är nödvändigt att ducka, och värja sig mot frågorna ekots reporter ställer.

Vad som är allra mest spännande är den plötsliga minnesförlusten, eller det annars fantastiskt usla minnet. Hur svårt är det att komma ihåg om man röstat i tidigare val?

"Jag är liksom litet osäker på om jag har gjort det eller inte. Det var ju några år sedan. Jag minns faktiskt inte om jag gjorde det", säger Margareta Sandstedt, tvåa på Sverigedemokraternas lista.

"[...] det är omöjligt att veta. Det var många år sedan.".

Är Margareta Sandstedt en guldfisk?

Det är svårt att ta en kandidat på allvar som inte kan "komma ihåg" sådana här saker. Jag tvivlar för övrigt på att hon faktiskt inte minns. Hon har helt enkelt inte röstat, något som man kan försvara på annat, rimligare, sätt, som hennes partikollega Sven-Olof Sällström som menar att han tidigare inte varit tillräckligt engagerad i politiken. Man måste ju faktiskt inte ha varit engagerad i politiken från födseln.

Å andra sidan menar han samtidigt att han inte röstade för att "det var ingen som sa åt mig att, du behöver gå och rösta nu för att vi ska få rätt personer i parlamentet"."

Inte vidare förtroendeingivande, kan tyckas.

Moderaternas Kristoffer Fjellner å sin sida uttrycker det så här: "Om det var så att jag inte skulle ha röstat är det något jag ångrar i dag, just för att då missade jag en chans att påverka det som jag i dag vet påverkar mig så otroligt mycket."

Om det var så...han minns alltså inte han heller, eller låtsas som att han inte gör det. Jag vet inte vilket som är värst. Tråkigt eftersom resten av svaret hade fungerat alldeles utmärkt om han bara bestämt sig för att inte försöka ducka.

Ps. Jag är för övrigt medveten om att det där med guldfiskars dåliga minne är en faktoid.

Socialstyrelsens "mörka och kalla sida"

2009-05-19T18:24:00.004+02:00

Sydsvenskan hävdar i ledaren den 15/5 att socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsrapport för 2009 för tankarna till makarna Myrdal och en "mörk och kall sida" av det socialdemokratiska välfärdssamhället: "den översåtliga blicken, den obetvingliga lusten hos dem som anser sig veta bättre att lägga andras liv tillrätta. Förmynderiet.".

Hmm. Vad är det egentligen socialstyrelsen skriver i den där rapporten?

Jo, man påpekar helt enkelt att många av de hälsoproblem människor har bottnar i livsstilsval och ibland osunda vanor som rökning, för stor alkoholkonsumtion, dåligt med motion och så vidare. Därför vill man arbeta mer förebyggande, informera mer om hälsofrågor och sambanden mellan dålig hälsa och olika livsstilsval.

Är det verkligen förmynderi?

Jomän. Den borgerliga bloggaren Dick Erixon kommenterar: "Det värmer i hjärtat att se att Sydsvenskan har en borgerlig människosyn, där människor inte bara är kugghjul i ett kollektivistiskt samhälle. Människor har rätt att besluta över sina egna liv, och de kan göra avvägningar som andra kanske inte skulle göra. Det tillhör livet. Och att människor inte är ofelbara är en insikt som borde finnas med i samhällsdebatten. Och det utan att tillgripa tvång och förmynderi från statens sida."

Det är bara det att det inte finns någonting i socialstyrelsens rapport som handlar om "tvång och förmynderi".

Faktum är att socialstyrelsen i sammanfattningen skriver: "Patientfokuserad hälso- och sjukvård innebär att vården ges med respekt och lyhördhet inför den enskilda individens specifika behov, förväntningar och värderingar.".

Det finns ibland en märklig tendens bland borgerliga sympatisörer att överhuvudtaget se information från myndighter som "pekpinnar" och "förmynderi", även när det bara är frågan om att lyfta fram forskningsresultat eller vedertagna och väl kända faktaförhållanden.

För att ta ett relaterat exempel ville Centerpartiets ungdomsförbund, CUF, nyligen avskaffa folkhälsoinstitutet med motiveringen: "Folkhälsa finns inte, hälsa är något individuellt. Folkhälsoinstitutet har som enda uppgift att lägga sig i människors liv och hur de ska leva dem. Det är dags för folkhälsoinstitutet att gå i graven.".

Är det att "lägga sig i" människors liv att följa upp forskning kring t.ex. hur barns uppväxtvillkor påverkar deras hälsa, undersöka orsakerna bakom olika former av allergier och överkänslighetsbesvär, eller redovisa sambanden mellan skolprestationer och föräldrainflytande i skolan? För en komplett förteckning av folkhälsoinstitutets publikationer se här.

Är inte kunskap relevant längre? Hur ska individer egentligen kunna fatta rationella beslut utan kunskap, eller välgrundade uppfattningar om olika handlingsmöjligheter och deras tänkbara konsekvenser? Eller är kunskapen i sig ett hot mot rätten att få fatta irrationella beslut?

Citatet hämtat från Dick Erixons blogg ovan verkar antyda någonting sådant - men i så fall hotar rimligen all kunskap friheten att inte bara fatta irrationella beslut, utan även hysa irrationella uppfattningar. Vi kanske då borde förbjuda forskning helt i frihetens namn, eller lägga ner den svenska skolan som ju i allra högsta grad försöker påverka både våra ungdomars uppfattningar och värderingar.

Fast nu är det ju inte så att vare sig folkhälsoinstitutet, socialstyrelsen eller skolan vill ta ifrån människor rätten att fatta irrationella beslut, eller hysa irrationella uppfattningar - möjligtvis försöka påverka människor, eller ge dem de kunskaper de behöver, för att i så hög utsträckning som möjligt kunna fatta så förnuftiga beslut som möjligt.

Det är knappast någonting vare sig fel eller frihetshämmande i det.

Andra bloggar:
Annarkia - "Stolligheter på frihetens altare"
Mitt i Steget - "Det som är svårt att mäta är värt att veta"
Alliansfritt Sverige - "CUF vill avskaffa folkhälsinstitutet"
Fredrik Axelsson - "Att syna folkhälsoinstitutet"
Eudoxa - "Lägg ner folkhälsoinstitutet"

Big Bang - besvär

2009-05-13T18:44:00.006+02:00

Har fullständigt förälskat mig i serien The Big Bang Theory och sörjer att säsong 2 nu är slut. Det är inte förtvivlat många komediserier som håller måttet, så jag ser redan fram emot nya avsnitt till hösten. Abstinensbesvär på ingång!

Girl & the City

2009-05-13T18:32:00.003+02:00

Så i Täby ska alltså 11 till 13-åriga flickor erbjudas att åka på shopping-läger för 1300:- om dagen. Bland aktiviteterna: besöka designers, shoppa, gå på spa och ”dricka latte varje dag”.

Vi hade svårt att tro att det här inte var ett skämt på arbetsrummet idag. Det är en ding, ding värld vi lever i. Undrar hur många föräldrar som nappar?

Släpper man in vad som helst på Aftonbladet Debatt?

2009-05-12T19:53:00.005+02:00

Kristoffer Hell, vem det nu är (han har tydligen en masterexamen i strategic studies från universitetet i Aberdeen), presenterar en präktig konspirationsteori på aftonbladets debattsida som får mig att undra hur tokig man egentligen måste vara för att bli refuserad.

Vad handlar det om? Jo, Bildt och Reinfeldt konspirerar tydligen med den mystiska Bilderberggruppen i syfte att skapa amerikanskt världsherravälde, och göra Sverige till en lydstat. Något vi måste skydda oss mot eftersom ljusskygga amerikanska intressen ska ha planerat och genomfört 11 september för att skapa en förevändning för att anfalla Irak. De är alltså onda. Såklart.

Bevisen "hopar sig", enligt Hell.

Jomän.

Kritiken mot regeringens obefintliga krispolitik

2009-05-11T20:09:00.005+02:00

Det är spännande att följa regeringens styvnackade motstånd mot alla former av försök att mildra den pågående krisen. I princip alla med någon form av ekonomisk auktoritet anser att de har fel:

Konjunkturinstitutet har länge förespråkat kraftiga stimulanser för att hålla uppe konsumtionen och förebygga uppsägningar i offentlig sektor, så även regeringens egna finanspolitiska råd, ekonomiprofessorer som Assar Lindbäck, Stefan de Wylder och Martin Flodén, SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist, ja t.o.m. DN:s ledarsida. Även högerorienterade bloggare som Danne Nordling har vid upprepade tillfällen kritiserat bristen på stimulanspolitik.

Anders Borg menar att det inte är ansvarsfullt att "riskera de statliga finanserna" och inteckna handlingsutrymmet då det ekonomiska läget kan förvärras ytterligare. Tyvärr är det väl så att just det att inte göra någonting i princip garanterar att det ekonomiska läget faktiskt kommer att försämras.

Regeringen hävdar gång på gång att krisen kommer utifrån och att det därför är fåfängt att göra någonting. Det är förvisso sant att vi inte kan öka efterfrågan utomlands på våra exportvaror (den flytande kronkursen hjälper emellertid till med det i viss mån), men vi kan trots allt undvika uppsägningar i andra delar av ekonomin. Bör vi då inte göra det?

Andra bloggar som har intressanta inlägg om detta:
Ekonomistas, In your face, Viskot,

Bloggare som är ute och cyklar:
Kent Persson (m) (som alltid skriver straight from partiprogrammet).

Så ont om tid

2009-05-09T16:54:00.003+02:00

Det är typiskt att jag har så ont om tid att skriva när det är så mycket man vill kommentera. Alla tröttsamma centerförslag om allt från att legalisera prostitution (det är tydligen en "frihetsfråga"), till att avskaffa anställningstryggheten, regeringens fortsatta "let's do nothing"-strategi som svar på den ekonomiska krisen och, vad som irriterar mig mest, hyckleriet på borgerliga ledarsidor.

Jag får återkomma när tiden finns.

Jämlikhet och våldtäkter

2009-04-27T18:14:00.003+02:00

Både DN och SvD rapporterar idag om en studie som sägs visa att antalet våldtäkter (per 1000 invånare) är högre i Sverige än i andra jämförbara länder. Åtminstone är det intrycket man får av rubrikerna. I själva verkat handlar det emellertid om antalet anmälda våldtäkter.

Det innebär att man inte kan säga att antalet faktiska våldtäkter är högre, eftersom antalet anmälningar inte behöver spegla hur det verkligen ligger till. Sådant man måste tänka på är att det är vanligare att våldtäkter anmäls i Sverige än i andra länder. Både för att kvinnan har en starkare, mer jämställd position i Sverige och för att fler typer av handlingar definieras som våldtäkt här än på annat håll.

Sedan påpekar professor Liz Kelly som lett studien dessutom en intressant sak i artikeln i DN:

"Om man som här arbetar för jämlikhet på ett område, till exempel löner och barnomsorg, så följer andra områden inte automatiskt med. Tvärtom kan det bli mera våld under en övergångsperiod när relationen mellan könen förändras. Det har man sett i u-länder där familjevåldet ökar när kvinnorna får större ekonomisk självständighet."

Här sätter hon naturligtvis fingret på en viktig komponent i våldet mot kvinnor. När män upplever att de förlorat kontroll och makt slår de. Kvinnor kan inte tillåtas vara självständiga. Ett tema Susan Faludi för övrigt utforskade i (den oerhört läsvärda) boken Stiffed från 2000.

I Stiffed talar hon med ett stort antal män från olika miljöer som uttrycker frustration över förlorad manlighet, eller maskulinitet och en vilsenhet när traditionella könsroller förändras.

Att våld mot kvinnor är vanligare i miljöer som präglas av arbetslöshet och utanförskap är förstås inget nytt - män som känner vanmakt låter ibland sin frustration gå ut över kvinnor i sin närhet, och kontrollen över kvinnan riskerar att bli allt viktigare ju mindre makt man upplever att man har över sitt eget liv.

Kanske är det också därför kvinnor på höga positioner i samhället ofta möter så mycket motstånd, och varför så många alltid söker förlöjliga feminister och feminismen. De får helt enkelt bära skulden för manlighetens förlorade värdighet. Något som mer än antyder att vi har en inhemsk form av "hederskultur" även i Sverige.

Andra som skrivit intressanta och rimliga inlägg om samma nyhet:
Svensson, Stefan Stenudd

Några tröttsamma och enkelspåriga människor som inte förstår det här med statistik alls:
Uppriktigt i en galen värld, Every Kinda People

The Daily Show på besök i Sverige

2009-04-23T18:38:00.005+02:00

Jon Stewart uppmärksammar Fox News skräck för att USA skall bli som Sverige, och skickar ständiga korrespondenten Wyatt Cenac för att undersöka hur illa det egentligen kan vara.

The Stockholm Syndrome; Del 1 och Del 2.

Det är överhuvudtaget roligt att följa Fox News. De tar upp Sverige ganska ofta, och då som regel i avskräckande syfte. De anser nämligen på fullaste allvar att Sverige är en socialistisk mardröm och att "ekonomisk rättvisa" är ett socialistiskt "buzz word".

Ond Odell

2009-04-23T18:06:00.008+02:00

SvD har lyckats illustrera en ledare om att Mats Odell tappat huvudet som vill stoppa bonusar i företag där staten har ett ägande med en bild där han faktiskt ser tämligen diabolisk ut. Sånt där brukar ju annars, främst, drabba typ fackliga ombud, som porträtteras med cigarr i munnen och sånt där som antyder att de är maffianastrukna pampar. Nåväl. Kolla själva: ond Odell.

(Vågar inte visa bilderna på bloggen av upphovsrättsskäl)

Opinionsmätningar och propaganda

2009-04-19T10:45:00.003+02:00

DN skriker idag ut att Alliansen drar ifrån på löpet, medan rubriken på artikeln är något mer blygsamma Alliansen drar ikapp och förbi de rödgröna, vilket ser ut satt stämma något bättre. Rubriken är ändå vilseledande.

För det första refererar man till två olika opinionsundersökningar. SKOP har frågat ca 1000 svenskar vilket politiskt parti de tycker bäst om i rikspolitiken, medan SIFO har frågat närmare 2000 personer vilket politiskt parti de skulle rösta på om det var val idag. Resultaten i de två opinionsundersökningarna är därför svåra att jämföra, och har också olika resultat.

Utgår man ifrån SIFO-undersökningen är påståendet att Alliansen "drar ifrån" direkt felaktigt, eftersom oppositionen enligt SIFO fortfarande har större väljarstöd än regeringen. Utgår man ifrån SKOP så är det fortfarande oklart eftersom alla förändringar, utom att miljöpartiet går bakåt något, faller utanför den statistiska felmarginalen. Samtidigt går miljöpartiet framåt i SIFO-mätningen, vilket i sin tur är den enda statistiskt säkerställda förändringen i den mätningen. Hmmm.

Att Alliansen "drar ifrån" verkar snarare reflektera DN:s egna preferenser än hur saker och ting faktiskt ligger till. Bara det att man väljer att gå ut hårt med SKOP-mätningen och sedan i själva artikeln försiktigt nyansera med SIFO-resultaten, som rimligen är mer trovärdiga med hänsyn till antal tillfrågade och att de har en bättre frågeställning, tyder på att man på DN vill bidra till bilden av en regering i medgång.

Man kan jämföra DN:s rubrikval med SvD:s Knapp marginal för de rödgröna och Aftonbladets (S)tormen har blivit en bris, där SvD bäst fångar SIFO-undersökningens resultat, rubriken är saklig, medan Aftonbladet i både rubriken och i artikeln intar perspektivet att raset för oppositionen har avstannat, eller saktar ner.

Överlag upplever jag att rapporteringen om opinionsundersökningarna är direkt missvisande där olika tidningar bara söker bekräftelse för sina egna uppfattningar och därför väljer och vrakar mellan de olika undersökingarna, och ignorerar resultat man inte vill se.

Efter föregående mätningsrace i början av månaden, då främst siffror från DEMOSKOP och SKOP redovisades, menade bl.a. DN att Alliansen tagit ledningen över oppositionen. Man ignorerade i princip att både KD och C enligt DEMOSKOP-mätningen hamnade under 4%-spärren, vilket alltså hade inneburit en rödgrön valseger.

Rubriken då var Kalabalik inom Socialdemokratin, vilket ytterligare spär på en tendens i pressen att ständigt hävda att det råder någon sorts kaos eller panik i partiet. Det är sannolikt en tämligen överdriven beskrivning. Den lär emellertid skrämma bort väljare, vilket rimligen också är syftet.

Bahnhof gör före

2009-04-16T12:08:00.007+02:00

Det känns skönt att, när jag nyligen bytte internetleverantör, bytte till Bahnhof som nu gör klart att man genom att inte lagra användarnas ip-adresser inte heller kan lämna ut dem. Detta är tydligen ett kryphål i IPRED-lagen.

Samtidigt som jag vill rekommendera Bahnhof som internetleverantör, jag är jättenöjd så här långt - nu än mer än tidigare, så vill jag varna alla som funderat på att teckna ett abonnemang hos Bredband2. Jag avslutade mitt abonnemang där då jag dubbelfakturerades, inte fått tillbaka pengar de är skyldig mig trots upprepade påstötningar, och för att de i princip saknar support trots att de hävdar att de är tillgängliga 24 timmar om dygnet. Skräp.

Många bloggar tar idag upp IPRED och Bahnhofs initiativ:
T.ex. Stefan Stenudd, Kulturbloggen, Svensson

Läs också Bahnhofs VD Jon Karlungs inlägg på Newsmill om IPRED från den 25/11 förra året.

DN har för övrigt artiklar både idag och igår om "kriget mot internet", som gäller bl.a. EU:s telekompaket, och som är högintressanta för alla med ett intresse för integritetsfrågor.

Även Badlands Hyena kommenterar, träffsäkert som vanligt.

Amerikanska tepartyn

2009-04-16T11:01:00.009+02:00

Sveriges Radios Ekot rapporterar i en notis, om en proteströrelse i USA mot Obamas krispolitik. Det kan vara bra att veta att protesterna knappast är resultatet av en spontan gräsrotsrörelse utan snarare är iscensatt av amerikanska think-tanks på högerkanten som är allierade med det republikanska partiet.

Protestmötena, som kallas för tepartyn i en referens till den s.k. tebjudningen i Boston 1773, ingår i en propagandakampanj vars mål är att stämpla Obama som socialist och (!) fascist och visa att hans politiska program skulle vara impopulärt. Vilket naturligtvis inte är ett dugg sant. Obama åtnjuter fortfarande stort förtroende hos den amerikanska allmänheten.

Se för övrigt Jon Stewart ha roligt åt republikanernas försök att framställa Obama som en tyrann här, eller kommentera tepartyrörelsen här och här.

Jag älskar The Daily Show!

Satsningar som inte är satsningar

2009-04-15T21:16:00.003+02:00

Det är tråkigt att se hur riksmedierna sköter sitt journalistiska uppdrag numera. Mycket av den politiska rapporteringen är direkt vilseledande då man vägrar ifrågasätta giltigheten i det språkbruk politiker ofta använder för att skönmåla sin politik.

Regeringen tillåts t.ex. kalla en utgiftsökning, de 10 miljarderna till arbetsmarknadspolitiken, för "satsning". Något som okritiskt tas till rubrikerna, trots att 6,6 miljarder bara är en ökning av kostnaderna för a-kassan. Ska man kalla de snabbt ökande socialbidragskostnaderna i kommunerna för en satsning också?

Regeringen räknar för övrigt själva med att kostnaderna för socialbidrag och avtalspensioner ökar med 5,9 miljarder i år. Regeringens tillskott till kommunerna i år...0 kr. Så "satsningen på kommunerna" i vårbudgeten är ju...ganska klen. Verkar det inte förhållandevis missvisande att tala om att man "värnar välfärdens kärna" när man i praktiken inte gör någonting för att förekomma de uppsägningar som vi nu kan räkna med i kommuner och landsting?

2,4 av de återstående 4,1 miljarderna i den s.k. "satsningen" på arbetslösa går sedan till arbetsmarknadsåtgärder, vilket i alliansens variant förlorat mycket av sin innebörd. De är nu mest bara allt hårdare krav på de arbetslösa.

I de rikstäckande medierna förklarar man vanligtvis heller inte att den s.k. "jobb- & utvecklingsgarantin" inte är någon garanti alls, åtminstone inte för att få ett riktigt jobb. Möjligen garanteras man en massa jobbsökande på arbetsförmedlingen, eller i "steg 3" att anvisas ett "samhällsnyttigt arbete" till 65% av din tidigare inkomst alternativt minibeloppet 223 kr/arbetsdag.

I praktiken kan man "varaktigt" tvingas arbeta till denna mycket låga ersättning, eftersom att tacka nej inte bara innebär att man förlorar ersättningen utan även ev. socialbidrag. Det är inte tillåtet att tacka nej till ett arbete. Enligt Riksrevisionen, som inlett en granskning av åtgärdens effektivitet finns det dessutom sådant som pekar på att "garantins utformning [kan] leda till inlåsningseffekter för den arbetssökande samt försvåra övergången till arbete". Lyckat.

Är man en av de som, enligt regeringen, definitionsmässigt inte längre är sjuk när dagarna i sjukförsäkringen tagit slut och man teoretiskt sett skulle kunna utföra någon form av arbete någonstans på arbetsmarknaden - då kan man i princip "garanteras" en sådan här aktivitet livet ut. Många som nu tvingas ut ur sjukförsäkringen, eller förtidspensioneringen, på det här sättet är knappast vidare attraktiva på arbetsmarknaden ens i vanliga fall, eftersom de egentligen inte är arbetsföra i någon relevant betydelse av ordet.

Ett annat sätt att uttrycka det är att de hamnar i en form av permanent "utanförskap", en av regeringens eufemismer för att omfattas av välfärdsstatens trygghetsförsäkringar. Begreppet fick i alliansens händer helt enkelt en helt annan innebörd än vad människor vanligen tänker sig när de hör ordet. Något som sällan påpekats i massmedierna. De har bara upprepat vad alliansen sagt om hur "stort utanförskap socialdemokratin skapat", aldrig ifrågasatt begreppet eller hur det använts, och i vilket syfte.

Ett annat intressant exempel på regeringens innovativa språkbruk är att den s.k. rehabilteringskedjan som ska slussa ut människor ur sjukförsäkringen inte verkar innehålla någon faktisk rehabilitering.

Nu gäller förstås inte massmediernas brist på kritisk granskning av politikernas språkbruk bara alliansregeringen. Det gäller i högsta grad även när de andra partierna uttrycker sig vilseledande - vilket knappast är ovanligt det heller, eller i rapporteringen kring krig och konflikter, där det propagandistiska språkbruket är mer regel än undantag i parternas beskrivning av konflikten eller motståndaren.

Massmediernas uppgift kan inte vara att bara återge vad som sägs, det måste sättas i ett sammanhang, ifrågasättas och kommenteras. Tyvärr lever man ofta inte upp till det kravet.

"Måttet på hur mycket man har gjort för andra i ett fritt samhälle är hur rik man lyckas bli"

2009-04-14T18:48:00.010+02:00

"Måttet på hur mycket man har gjort för andra i ett fritt samhälle är hur rik man lyckas bli" (Johnny Munkhammar på Aftonbladet Debatt)

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är...jag vet inte vad jag ska säga.

Jeffrey Skilling och Kenneth Lay blev duktigt rika i Enron. Företaget gick det däremot ganska illa för, de anställda också. Har deras s.k. "konstruktiva girighet" gjort det så fantastiskt mycket bättre för mänskligheten?

Jag kan faktiskt köpa att många framgångsrika företagare har gjort mycket för många när de byggt sin förmögenhet. De har i många fall betalat kopiösa mängder skatt, de har också skapat enormt många arbetstillfällen. Sådant räknas!

Men att hur rik man är skulle vara ett mått på hur mycket man gjort för andra, att det skulle vara någon form av allmän sanning, är ett så fånigt påstående att man baxnar. Munkhammars bild av kapitalismen är överlag så starkt idealiserad att det är svårt att någonsin ta honom på allvar. Ta följande citat:

"I ett fritt samhälle kan den som föds i en hydda bli börsdirektör, där avgör den egna förmågan; en meritokrati"

I Munkhammars fantasivärld är människors sociala bakgrund, kontakter eller förmögenhet inte en faktor i fria kapitalistiska samhällen. Är du fattig är det därför helt och hållet ditt eget fel - det är ju bara den egna förmågan som avgör; en meritokrati. Ibland undrar jag vilken planet Johnny Munkhammar egentligen kommer ifrån.

Läs gärna det tidigare inlägget som kommenterar hans något förvirrade syn på inkomstskillnader och social mobilitet nedan.

Fantastiska elever!

2009-04-13T19:36:00.003+02:00

En del av mina elever är bara så fantastiskt bra, på så många sätt, att man blir alldeles tårögd. Filip och Tobias t.ex. som startat sajten www.ungdum.se som är en kulturportal för lokala talanger som vill synas på olika sätt. Läs mer i denna artikel i Helsingborgs Dagblad.

Andra, som Max och Emmy, har startat ett samhällsmagasin på nätet kallat Synfält, med reportage, krönikor och annat intressant. Ett projektarbete som lever vidare - andra numret kom ut alldeles nyligen. Läs recension i HD.

Dessa elever går på Kullagymnasiets samhällsprogram med internationell profil och jag kan inte säga annat än att jag är grymt stolt över dem. De är dessutom långt ifrån de enda som utmärker sig, det är många som är så engagerade, begåvade, vetgiriga och hårt arbetande att det är ett privilegium att få arbeta med dem år efter år!

Inkomstskillnader, rättvisa och ”The spirit level”

2009-04-13T00:59:00.007+02:00

Aftonbladet tar i en ledare den 10 april upp det faktum att länder med små inkomst- och förmögenhetsskillnader och generell välfärdspolitik också tenderar att ha t.ex. högre medellivslängd, lägre kriminalitet och mindre problem psykisk ohälsa, än länder med stora skillnader i levnadsstandard mellan olika grupper eller skikt i samhället.

Detta är egentligen ingenting nytt, men sambanden åskådliggörs på ett både pedagogiskt och övertygande sätt i en ny bok av de brittiska folkhälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett kallad ”The spirit level” (recension i The Guardian) – en del av bevisningen finns också tillgänglig på författarnas hemsida.

Enligt SCB är de svenska inkomstklyftorna idag större än de varit på 30 år, och trenden går mot än större ojämlikhet. Samtidigt menar en del liberala debattörer, som t.ex. Johnny Munkhammar, att större inkomstklyftor är nödvändiga för att människor skall våga ta risker, och vara villiga att sträva efter att få det bättre. Munkhammar verkar t.o.m. hävda att vidgade klyftor är bra för den sociala rörligheten på sin blogg:

”Skillnaderna i inkomst i Sverige är fortfarande bland de minsta i västvärlden. Det hindrar inte minst den som föds under knappa förhållanden och vill sträva uppåt.”

Jag skulle gärna vilja veta exakt hur han motiverar det påståendet. Det är ju snarare precis tvärtom.

I en undersökning från 2005 av forskare vid London school of economics där man jämförde åtta länder kom man t.ex. fram till det tämligen entydiga resultatet att länder med låga inkomstklyftor hade högre social mobilitet än de med högre klyftor.

(http://www.equalitytrust.org.uk/why/evidence/social-mobility)

Munkhammars invändning mot att hög jämlikhet ökar den sociala rörligheten är att det naturligtvis är lätt att röra sig mellan olika skikt om skillnaderna är små, men att det inte finns någon drivkraft att göra det om inte klyftorna är stora – och alltså svårare att röra sig mellan skikten.

Suck.

Eftersom Sverige faktiskt har hög social rörlighet måste det väl rimligen innebära att människor trots allt strävar efter att få det bättre än sina föräldrar, och dessutom lyckas med det.

Att det skulle bli fler som gör en klassresa om det blir svårare att göra en sådan, eftersom det i sig gör människor mer motiverade tycks mig vara en ganska bisarr uppfattning.

Att inkomstskillnaderna skulle vara så otroligt små att ingen bryr sig om att studera till t.ex. läkare eller jurister stämmer uppenbarligen inte alls. Söktrycket till dessa utbildningar är starkt. Det verkar faktiskt inte vara något problem alls att rekrytera människor till långa och svåra utbildningar, generellt sett. Naturligtvis finns det bristyrken, men i dessa ökar rimligen också lönerna.

Större generella inkomstklyftor har jag överlag svårt att se hur man ska motivera. Det finns t.ex. inga övertygande empiriska bevis, enligt Wilkinson och Pickett för att länder med stor ojämlikhet klarar sig fantastiskt mycket bättre ekonomiskt än länder med hög grad av ojämlikhet. De skandinaviska välfärdsstaterna, Japan och Tyskland verkar på många sätt hävda sig väl även i rent ekonomiska termer.

Så argumentet att högre inkomstklyftor skapar ett högre risktagande verkar inte så effektivt.

Det underliggande antagandet är ju att ett högre risktagande skall leda till en bättre ekonomisk utveckling, men eftersom de länder som har stora inkomstklyftor, generellt sett, inte klarar sig markant mycket bättre än t.ex. Sverige i rent ekonomiska termer – men markant mycket sämre i många andra, så är det väl rimligt att tänka sig att antingen:

a) större inkomstklyftor inte leder till större risktagande; eller
b) ökat risktagande inte nödvändigtvis leder till en starkare ekonomisk utveckling alls.

I vilket fall som helst verkar argumentet för större inkomstklyftor på denna grund inte vidare starkt.

Ett annat argument för ökade inkomstklyftor kan förstås vara att det är rättvist att de som är duktiga och arbetar hårt skall tjäna bättre än de som inte är, eller gör det – och det är naturligtvis lätt att hålla med om. Jag anser personligen att vissa inkomstklyftor är både nödvändiga och rättvisa.

Nödvändiga i den mån de behövs för att säkra tillgången på arbetskraft med tillräckliga kvalifikationer för alla de olika yrkesroller som fyller viktiga samhällsfunktioner. Jag tvivlar på att det är tillräckligt för att motivera större generella inkomstklyftor än de vi redan har. Däremot kan vissa grupper, relativt sett behöva uppvärderas eller få bättre förutsättningar, som exempelvis måföretagare.

De kan vara rättvisa i den mån inkomstklyftorna faktiskt speglar arbetsinsats och yrkesskicklighet, vilket inte heller verkar legitimera större generella klyftor – om man inte vill hävda att t.ex. läkare per definition är yrkesskickligare eller arbetar hårdare än vårdbiträden, bara för att kvalifikationskravet är strängare. Det har de redan högre lön för (i och med nödvändighetskriteriet ovan).

Människor behöver sedan också kompenseras för utebliven inkomst den tid de studerat.

Eftersom The spirit level visar att ojämlikhet medför stora sociala och humanitära kostnader, och att fördelarna, när ojämlikheten nått en viss nivå, är oklara - ger den de av oss som anser att samhället bör vara arrangerat så att det leder till största möjliga lycka till största möjliga antal en hel del skarp ammunition.

UPPDATERAT OM SOCIAL MOBILITET:

Aftonbladet 14/4 - Den amerikanska drömmen är svensk
Utredarna 8/4 - Hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige

Annika Östberg

2009-04-10T09:50:00.000+02:00

Något som slår mig när jag läser artiklar om Annika Östbergs överföring från amerikanskt till svenskt fängelse är den plötsliga backlash hon drabbas av i massmedierna. Plötsligt är det en massa människor, som Leif GW Persson och Roland Poirier Martinsson som är indignerade och vill påminnna om att hon är en "mycket tung brottsling" - och Marina Ghersetti, medieforskare vid Göteborgs universitet menar att de stora nyhetsmediernas engagemang för Östberg beror på att hon är "blond, snygg och etniskt svensk".

Inte för att jag är i en position att ifrågasätta de amerikanska domstolarnas bedömning av fallet, hon var rimligen skyldig till de brott hon dömdes för. Hon är kanske inte "så liljevit som folk vill tro" som Leif GW Persson uttrycker det.

Nu får hon ju säkert sitta ett tag till på Hinseberg, eller vart de nu tog henne. Sen så är väl troligt att hon kommer att släppas fri inom en snar framtid. Något de indignerade herrarna ovan verkar ha invändningar mot.

Vad som irriterar mig med det är att hon trots allt suttit 28 år i fängelse, långt längre än de flesta mördare sitter i Sverige. Större delen av hennes liv har hon spenderat i en cell. Räcker det inte så? Hur länge ska hon sitta inlåst? Hon är knappast en fara för allmänheten längre, även om hon en gång var det, och är det inte därför vi låser in folk? Låt henne gå, för Guds skull.

Sen så kan ju jag också tycka att massmediernas tårdrypande rapportering bitvis är dum och tramsig, och ibland missvisande. Man får ofta just intrycket att Östberg varit offer för en stor orättvisa, trots att hon är lagligen dömd i ett demokratiskt land. Så kanske har de en poäng ändå, de indignerade.

DN har för övrigt en ledare idag där de sågar Carl Bildts hyllning till regeringens "tysta diplomati" som de gärna hävdar skulle varit anledningen till att Östberg släpptes. Enligt DN antyds det nu att Östberg är en av flera tusen fångar som får sina fortsatta fängelsevistelser omprövade. Frisläppandet verkar alltså mer ha varit ett resultat av nedskärningar i det kaliforniska fängelsesystemet, än ett resultat av regeringens ansträngningar.

"Jobbcoacher"

2009-04-09T22:37:00.000+02:00

Redan 2006 fick regeringen den fantastiska idén att privata företag skulle överta en del av den vanliga arbetsförmedlingens arbetsuppgifter, och AF skulle hänvisa främst långtidsarbetslösa i regeringens s.k. "jobb- och utvecklingsgaranti" till bl.a. den privata jobbförmedlaren KFG. De skulle bistå den arbetslöse med "coachning", vilket i princip verkar innebära uppmuntrande tillrop och hjälp med att lära sig skriva jobbansökningar. På vilket sätt detta skulle vara bättre än AF:s egna jobbsökarkurser verkar i högsta grad oklart.

Arbetsförmedlingens egen (preliminära) statistik tyder på att privata arbetsförmedlare generellt sett gör ett sämre jobb än AF gör själva. I arbetsförmedlingens egen tidning kan man t.ex. läsa att 18 % av deltagarna i regeringens "ungdomsgaranti" som fått hjälp av en privat förmedlare haft ett jobb 90 dagar efter avslutad åtgärd, mot 43 % av dem som fått hjälp av arbetsförmedlingen. Dessutom finns det tydligen en del som tyder på att de jobb de privata arbetsförmedlarna faktiskt lyckats slussa ut arbetslösa till främst är timanställningar eller andra osäkra anställningar.

Det finns en viss forskning på området, i detta fall från Danmark. Arbetsmarknadsforskarna Thomas Bredgaard och Fleming Larsen vid Aalborgs centrum för arbetsmarknadsforskning kom i en studie kring privatiseringar av arbetsförmedling i Australien, Danmark och Nederländerna fram till att privata arbetsförmedlare har en tendens att välja bort kostsamma, men i längden effektivare, åtgärder som utbildning och istället satsa på enklare matchningsåtgärder.

Nu är det ju i vilket fall som helst rimligt att anta att matchningsåtgärder blir mindre meningsfulla när arbetslösheten snabbt stiger och konkurrensen om jobben blir allt hårdare. De som varit långtidsarbetslösa redan innan den nuvarande krisen lär för den delen inte få jobb genom den här typen av åtgärder ens under högkonjunkturer då en mycket stor andel av de långtidsarbetslösa helt enkelt inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Många i gruppen långtidsarbetslösa är t.ex. lågutbildade, eller har olika former av hälsoproblem.

Enligt att working paper (2008:5) från arbetsförmedlingen verkar det heller inte vara så att det är de arbetssökandes passivitet som gör att de inte får jobb, utan snarare det faktum att de är långtidsarbetslösa som gör dem mindre attraktiva för många arbetsgivare.

I så fall kan man ju coacha bäst man vill.

En lustig detalj är då att regeringen som ett svar på den växande arbetslösheten fått för sig att handla upp privata jobbcoacher för 2,3 miljarder kronor, samtidigt som arbetsförmedlingen har 200 miljoner kronor mindre att röra sig med än 2006. 300 miljoner av arbetsförmedlingens pengar är dessutom öronmärkta just för att anställa egna coacher, vilket ofta bara är arbetslösa som får en snabbkurs i jobbcoachning på en vecka eller så, istället för traditionella arbetsförmedlare med en riktig utbildning. Antalet anställda vid arbetsförmedlingen har för övrigt skurits ner med ca 2000 personer de senaste två åren.

Faktum är att regeringen sedan 2006 minskat ramanslagen till arbetsmarknadspolitiken från 70 till ca 55 miljarder. Vad man främst skurit ner på är aktiva arbetsmarknadsåtgärder och utbildningsplatser - medan man istället satsat på att sätta större press på de arbetslösa att söka jobb de alltså ändå inte kan få genom fler kontroller som tar tid från arbetsförmedlarna att ägna sig åt viktigare arbetsuppgifter, sänkta ersättningsnivåer och en bortre parentes som sänder dem raka spåret till socialtjänsten.

När man sedan bestämmer man sig för att trots allt tillföra pengar till arbetsmarknadspolitiken satsar man alltså miljarder på något som med stor sannolikhet är ytterst verkningslöst på både kort och lång sikt.

Lysande, verkligen!

Läs gärna:
Yelah.net - Färre insatser vid privat arbetsförmedling
Nyhetskanalen.se - Brister i privat arbetsförmedling
Arbetsförmedlingen - Working Paper (2008:5)
DN.se - Tuff kritik mot statliga jobbcoacher
SVD.se - Regeringens jobbpolitik underkänd (debatt)
Luciano Astudillo - Jobbcoacher - en gigantisk felsatsning (blogg)

Har unga orimliga krav på sitt boende?

2008-01-28T20:50:00.000+01:00

DN:s ledarsida den 28/1-08 hävdar att svenskar har orimliga krav på boendestandard och att detta hindrar många unga från att ta sig in på bostadsmarknaden.

"Sveriges lägstanivå för boendestandard ligger orimligt högt. Om man bestämmer sig för att det ska finnas kök och badrum i varje ny lägenhet som byggs, ja, då bestämmer man sig också för att unga människor inte ska kunna bo riktigt billigt under en period i livet då de kanske hellre lägger pengarna på något annat. Det här är ett symtom på ett tänkande som omfattar hela samhället, unga ska ha rätt till hela paketet från början: fast anställning, hög ingångslön och fullvärdig lägenhet med minst ett rum per person - annars är man trångbodd."

Är ett rum per person, kök och badrum verkligen orimligt högt ställda krav? Jag kan bara konstatera att jag uppenbarligen lever i ett annat värdemässigt sekel än DN:s ledarskribent.

I övrigt har satirbloggen Badlandshyena några roliga och träffande blogginlägg i samma ämne, dvs DN:s bisarra syn på bostadsmarknaden:

Bygg billigt i betong
Frihet är att betala mer

Mäter betygen hur bra skolan är?

2008-01-24T07:19:00.000+01:00

Aftonbladet har just gjort sin årliga genomgång av vilka skolor som är "bäst" genom att publicera en lista över vilka skolor som har högst genomsnittsbetyg. I artikeln konstateras att "Å ena sidan blir slutbetygen allt högre. Å andra sidan ökar andelen elever som klarar kraven för att komma in på gymnasiet".

Samtidigt visar internationella undersökningar som PISA och PIRL att de faktiska kunskaperna blir allt sämre och vi som arbetar i skolan märker att eleverna som kommer till gymnasiet i allt högre grad saknar grundläggande allmänbildning och färdigheter. Men också drivkrafter, nyfikenhet och vilja att lära. Rapporter från högskola och universitet har visat samma sak. Elever med höga betyg kommer till utbildningarna utan goda förutsättningar att klara kurserna och kräver att kurserna anpassas efter dem.

Hur kommer det sig?

Den svenska skolan har drabbats av betygsinflation, en konsekvens av den allt hårdare konkurrens skolor utsätts för och där elever och föräldrar väljer skola efter kriterier som hur "kul" utbildningen är och hur "bra" skolan är med utgångspunkt i sådan statistik som Aftonbladet, år efter år, okritiskt förmedlar.

Pressen är stor att sänka kunskapskraven för att göra undervisningen "roligare" och samtidigt höja betygen. Eleverna förväntar sig höga betyg men värjer sig för hårt arbete - något de också lär sig att de kan göra på grundskolan, och använder som argument. Så sent som igår hävdade några elever för mig att "på andra skolor där vi har kompisar behöver de inte alls skriva och läsa lika mycket, de har "roligare" examinationsformer, de gör rollspel och dramatiserar istället för att skriva essäer och analyser - och de har minst lika höga betyg som vi". De ville ha mindre tunga arbetsuppgifter.

Nog för att man kan tycka att undervisningen måste syfta till att entusiasmera eleverna likaväl som att lära dem någonting, det ena kan i viss mån förutsätta det andra och även vi lärare vill ju ha roligt då och då och göra något som är kul, allt behöver inte vara maximalt allvarsamt hela tiden, det vore förödande - men trenden är tämligen tydlig - elever vill i allt högre utsträckning ha så höga betyg som möjligt till så lågt pris i nedlagt arbete som möjligt, förutsättningen för att de ska vara entusiastiska är att det vi gör inte blir svårt och att vi fikar tillsammans oftare.

Är det så det ska vara?

Behovet att bli entusiasmerade är ganska talande i sig. Är man inte nyfiken, intresserad eller engagerad och vill lära sig någonting från början måste man entusiasmeras eller lockas till att göra det. Bara morot, ingen piska. Att belöningen är kunskap och vägen dit ofta betyder hårt arbete har man helt enkelt glömt bort, eller aldrig behövt lära sig.

Med detta sagt vill jag ge en eloge till alla de elever som tar sin utbildning på allvar, som faktiskt tycker det är roligt att lära sig, läsa, undersöka och debattera - ni är trots allt inte alls få och det är i slutändan ni som gör läraryrket så givande och som får oss alla som arbetar i skolan att orka med och hålla gnistan levande dag efter dag.

Den privata vården

2007-10-05T11:52:00.000+02:00

Den 4/10 sände TV4 ett avsnitt av Kalla Fakta där man visar hur privata vårdcentraler i Västmanland gör övervinster genom undvika att ge patienter den bästa vården. Istället skriver man ut läkemedel som patienten, tillsammans med staten genom högkostnadsskyddet, själv får bekosta.

Se t.ex: http://www.tv4.se/kallafakta/576992.html

I våras hade SVT en serie inslag som visade att den privata vårdsektorn dominerades av ett fåtal stora företag, vilket i praktiken skapar en oligopolmarknad. Flera av företagen är dessutom utländska vilket leder till att vinsterna lämnar Sverige.

Se t.ex: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=838668&lid=puff_839620&lpos=extra_0

Detta förhållande gör det svårt för mindre företag att etablera sig och gör Alliansregeringens tal om att privatpersoner och anställda inom den offentliga vården ska kunna ta över offentliga verksamheter och driva dem i privat regi tveksamt. SVT visar på att mycket få mindre bolag klarar konkurrensen från de stora vårdjättarna när vårdplatser skall upphandlas av landstingen.

Regeringen lade också ner den utredning som tillsattes av Socialdemokraterna för att granska detta förhållande och också visade på de problemen som nu finns. Utredaren fick inte lägga fram några förslag till åtgärder.

Den nuvarande regeringens inställning till privatiseringar är väl känd, inte bara i sjukvårdssektorn. Privatisering till varje pris.

I dagarna har Michael Moores dokumentär "Sicko" premiär och, med viss reservation för Moores speciella form av dramaturgi och vana att överdriva för att hamra in sina poänger, visar dokumentären på ett mycket övertygande sätt hur överlåtande av offentlig vårdverksamhet till privata vårdintressen kan slå fel.

Det svenska offentliga systemet har sina brister, men att finansiera privata företags övervinster istället för att pengarna går till högkvalitativ vård är ett slöseri med skattebetalarnas pengar och en massiv överföring av pengar från de som bäst behöver dem till ett fåtal händer.

Vi har en lång väg att gå innan vi hamnar i den amerikanska situationen, det bästa vore om vi aldrig ens började gå åt det hållet.

Bara en snabb titt på det amerikanska vårdssystemet, som rankas på plats 37 i världen av WHO trots att det är enormt dyrt (man lägger en väsentligt högre andel av BNP på vården än Sverige) borde avskräcka alla utom de mest ideologiskt förblindade.

För aktuell OECD-statistik se: http://ocde.p4.siteinternet.com/publications/doifiles/012006061T02.xls

Andra intressanta inlägg och artiklar:
Har vi råd med privat vård? (Blogg)
Handikappade får nej av privat vård (SVD 20070714)
Skattemiljoner hamnar i läkarnas fickor (DN 20071005)

Ett första spadtag

2007-09-17T20:56:00.000+02:00

Vi får se var det landar